Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sen mot sin man, at ålskan och behagan,
Och med förnufft mot honom vara from;
At råda*n klokt, med stillhet at undraga‘n,
Och skiöta*n val uppå hans ålderdom.
Hon onskt* altjåmt at lefva honom öfver,
Och tå först dö, når kiåra gubben dödt;
På thet, sad1 bon, at når han mast behofver,
Han med heskied tå måtte hlifva skiott.
Hon fick sin bon: Gud låt thet ock så bånda,
At for halfft åhr såg hon hans dagars slut;
Och nåplig har et annat halfft sin ånda,
Forr ån man ser at ånckian ock sörgt ut
Barn har bon så fodt upp med tucbt och åhra,
At lefvands hon hafft Just och heder af;
Af modrens dygd tbe ån en ståmpel bära,
Som henne död ock hedrar i tb es graf.
Hon bar så väl med sina giåster farit,
Med sådan art, beskiedligbet och filt,
At then, som man hos Schmeerens en gån g varit,
Han längtad’ ock snart andra gången dijt.
Thet myntet, som låg ån så diupt i skrinet,
Lik en magnet Förgylta Tunnan drog;
Värdinnans vett var såcker uppå vinet,
Som i sig sieif doch var upricbtigt nog.
Doch led hon eij at se tbe unga drängar
Med ofverflod och til en syndig roo,
Slösacbtigt vis förspilla vin och pengar,
Förr låt hon slå om liusa da’n tapp to.
Hon bar thet pris, at högsta stånds personer
Med mycken nåd om hennes snällhet dömt,
Tå i tb es hus på stora collationer
The hennes kost ha smakat och berömt.
Berömd var hon för thet oeh alt thet andra.
Som fordras til et hushålds regiment,
Och hvem tberpå thet ringsta skulle klandra,
Skull’ döma tben, som ban eij rätt har kiånt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
