Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så framt man lyckan vil dem gunstigt handen räcka,
Men vil hon trycka dem, så må de baldre do.
Så offta som jag bör den Gyldenstolpen nämnas,
Som senst for Viprik fek sit rätta bane-sår,
Och hör hvad stoft beröra åt hans förtienster lämnas,.
Så ger jag lyckan skull, som varit alt för svår.
Hans namn, hans blotta namn kan hundra hiertan röra.
Ho har gref Evert känt, som ey beklaga vet,
A t döden har förmåt så snart til intet göra,
Hvad som naturen bygt med all sorgfällighet?
De, som sig ey förstå på de fördålde håfvor,
På sinnets inre krafft och siälens deiligbet,
De rosa hans gestalt och yttra fägrings gåfvor,
Dera de hos ganska få med makan fördel set;
Men de, som achtning giet hur’ ymnigt hans gemöte
Til allas undran var med himla-håfvor prydt,
Det veta icke hvem utur sin moders sköte
Kan ske på hundra år en makan rikdom flytt.
Så rikt och dyrbart arf halp tid och id föröka,
Hvaraf han mer och mer gaf ogemena prof,
Han viste utom lands på sina resor söka
Den nyttan, som man bäst har inom lands behof.
Så många handu slag af länder, folck och städer,
Dem har han icke blott, som för en syn skull set,
Eli’ til at likna dem i åtbyrd, drägt och kläder,
Men til at mer ocli mer förkåfra där sit vett.
Bland dem, som resa ut, bar min6tä delen tågat
Så lång och farlig väg; och sällan går det an.
Gref Gyldenstolpe, har sig alt til Stambol vågat,
Beset det Turkska hof och helsat på Sultan.
Han viste myehet grant, at konst och kundskap räcka
Långt om den Christna verld och om det svarta haf;
Och at bland musul-män fins stals-män ganska käcka,
At den, som lära vil, kati lärdom ha’ deraf.
En sådan vore här med tiden väl af nöden
At sittia där lians far och morfar fordom satt,
Han vor’ pss nödig vist, vi veta väl at döden,
Om vi besinnat rätt, oss mer än honom skadt.
Vi sakna honom graot, dock det år ey tilfyllest.
Vi mista och hans bror. hans såta föllieslag,
En herre, hvilkens dygd förtiente allas hyllest,
Och tiente til armén sin konung til behag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
