Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Universitet och studenter i Amerika. Strödda reseintryck af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
UNIVERSITET OCH STUDENTER I AMERIKA.
på studentkonserten. Vid alumni dinner uppträdde densamma i en mer
spi-rituel form, i sällskap med en annan, kanske den mest älskvärda egenskapen
hos dessa studenter. Jag menar de djupa känslor af kärlek och tacksamhet,
som för lifvet binder studenten vid det universitet, hvarest han fått sin
bildning. Det är klart, att dessa känslor "måste bli starkare, i samma mån som
universitetet icke är en statens institution, utan för sin utveckling, beror af
enskildas intresse. Vi kunna i dessa känslor jämväl se en speciel yttring af
nord-amerikanarens starka fosterlandskärlek.’ Och de upphöra ej med studietiden.
De gamla årsklasserna samlas åter med mellantider a/ 5 till* 10 år till »the
commencement». Flere hundra af dem, som deltogo i den materielt mycket
enkla, rrien intellektuelt’desto rikare universitetsmiddagen, hade kommit från de
förenta staternas alla trakter till gamla kamratkretsar och till »almarnes stad».
Här. funnos grånade hjässor, som firade samma fäst för 50 år sedan eller mer.
Murgrönan, som på klasshistoriens dag planteras vid någon af miiversitetets
byggnader — under misshandling af .den sköna melodien till »Integer vitæ» —
är en symbol af hvad som säges i Yalestudenternas »sjungom studentens»,
»Friendship lasts when youth must fail», vänskap varar, när ungdom förgår.
Grundtonen i alla tal, som höllos efter middagen, från exsekreteraren Bayards
storpolitiska anatema mot demokraterna och den gamle mannens ord, som var
ensam kvar af den äldsta, representerade klassen, till den sydländska glöden hos
den skrikhals från Virginia, som talte för 1885 års män, var »dear, old Yale».
Presidenten Dwight, mannen med bergufsfysionomin, som den följande dagen
skulle komma att uppträda i svart Oxfordmössa och fotsid sidenkappa-Såsom
högtidligheten själf, för i dag ordet med oförlikneligt godt lynne. Då och då
gläder han den lifliga församlingen med underrättelsen om någon ny donation.
En af de gamla klasserna har lemnat 6,000 dollars, en annan tillkännager sitt
beslut att tills nästa gång den mötes afsätta hvar och en en half dollar per
dag till Yale. Flere klasser ’antaga ögonblickligen med acklamation samma
. beslut. Enskilda hafva i sina testamenten ihågkommit »Alma mäter Yalensis».
»Frii X., hvars förut aflidne man var graduerad från Yale, har testamenterat
100,000 dollars!» — ljöd det en gång — applåderna ville aldrig tystna.
Sådan storartad frikostighet till den andliga odlingens hem och sådan
minnesgod tacksamhet är det, som gör det möjligt för Amerikas högskolor att
rikt utveckla sig, änskönt de äro beroende af enskildas gåfvor. Härmed
sammanhänger den # omständigheten, att hvarken Yale eller Harvard har ett
universitetshus. Institutionerna äro fördelade på en mängd större eller mindre
byggnader, som mer än dels bära gifvarens namn. Så t. ex. är den fysiska
institutionen i Yale inrymd i ett stort privat hus, som en affärsman i New Haven
testamenterat. ^
Denna knapphändiga teckning skulle blifva alltför ofullständig utan några
ord till slut om de amerikanske studenternas manliga idrotter, »Hvad har ni
för en sport vid ert universitet?» tillfrågades jag oupphörligen. Amerikanaren
kan ej tänka sig en student utan idrottsintressen. Låtom oss göra ett kort
besök på Yales idrottsfält en af dagarne i »commencement week». Samma
dag som jag såg och hörde mr Stagg insnörd i frack och hvit halsduk såsom
tenor på studentkonserten, hade jag skådat honom såsom pitcher därute. En
af mina bekanta hade förestält mig för honom öch känt sig missräknad Öfver
mitt bibehållna lugn. Jag såg i honom, oförståndigt nog, endast en präktig
Yale student. Jag visste da ej, hvad det betyder att vara Nordamerikas
styf-vaste pitcher, d. v. s. att kunna mönstergilt sköta den svåraste platsen i baseboll,
nordamerikanarnes nationalspel. Det betyder i själfva verket att varda afbildad
i unionens förnämsta illustrerade blad och att morgonen efter den dag, han
spänt muskler och uppmärksamhet till det yttersta på Yales eller Harvards
idrottsfält, vara föremål för spaltlånga telegram i San Franciskos tidningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
