- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
470

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

47°

LADY WILMA NERUD A-H ALLÉ. 478

Det finnes intet, som icke Wilma Neruda-Hallé spelar med denna
vene-ration för kompositionens idéer, och som hon icke använder hela sin skona
konst på att framställa så fullkomligt som möjligt, men såsom redan är sagdt,
den sublima musiken tolkar hon bäst. Det ligger i hela karakteren af hennes
väsen och begåfning något så upphöjdt, att det icke vidrörer den delen af det
mänskliga område, där de farliga passionerna rasa.

Hennes atmosfer är så ren, så genomskinlig och eterisk, att den lyfter
sig högt öfver den värld, hvilken Paul Heyse betecknar med orden:
"Ein Zwischenwelt, wo uns Dämonen quälen." —

Dimmor och mörker fly för en så ljus ande som hennes. Hennes konst är
den stora kosmopolitiska, humana konsten, som passar till tröst för hela
mänskligheten.

Och dock är det en folkstam, för hvilken hon har en särskildt Öm sträng
— den slaviska, till hvilken hon själf hör. — Till hvilken ideel ståndpunkten
konstnär än når, så finns det dock nästan alltid ett race-märke innerst i hans
själ, som aldrig fullkomligt försvinner.

Ingen kan spela den spanska och italienska musiken med ali dess
languis-santa glöd och passion så som en sydländning, som är född på vulkanisk jord,
och hvarje lands stora konstnärer förstå särskildt sin egen nation. — När
Wilma Neruda-Hallé spelar de slaviska mazurkorna eller Nerudas vaggvisa för
oss, då känner man nästan som en hemlängtan i hennes deklamation. I dessa
melodier finnes en underlig blandning af djupt vemodig, nästan beklämd
melankoli, parad med en humoristisk, nästan burlesk munterhet, som är ett
uttryck för nationens innersta temperament.

Dessa människor äro välbekanta för den höga konstnärrinnan. Hon kan
gråta oeh le med dem. Hon kan berätta oss om dem så, att vi måste hålla
af dem såsom hon gör.

I konsten som i lifvet stå människor aldrig stilla, de gå tillbaka eller de
gå framåt.

Lady Hallé ter sig för oss i hela sin fullmogna kraft, som beständigt för
henne .längre framåt och högre upp, och det är verkligen träffande, hvad en
stor musiker svarade mig på min fråga, om Lady Hallé alltid spelar lika bra,
då han efter ett ögonblicks betänkande yttrade: »Nej! — ibland spelar hon
bättre», — hvarmed han så riktigt betecknade, att hos henne finns det intet
sämre, blott ett bättre mot en ännu högre fulländning.

Man förbättrar icke människor genom att säga: »Ni får ej vara
lättsinniga; ytliga, tanklösa och dumma», men man förbättrar dem genom att visa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free