Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Stockholms fiskpriser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera välsituerade husmödrar. Strömmingen spelar i det enklare
Stockholmshushållet den ojämförligt största rollen, då fråga är om
färsk-fisk-konsumtion, och denna roll förtjänar den utan tvifvel. Det
är visserligen svårt att jämföra dess pris med priset på annan fisk,
då den efter gammal sed ännu säljes pr styck, d. v. s. priset
uppges för en val (80 stycken) = 20 kast. Strömmingspriset är
obetingadt det mest fluktuerande af alla: från 2 kr. (undantagsvis) ned till
30 öre; men om man utgår från det alls icke ovanliga förhållandet,
att det är 80 öre, så måste ju medges att strömmingen hör till våra
billigaste animaliska födoämnen.
Se vi nu på priserna för västkustfisken — och det är ju egentligen
om dessa, som diskusionen rört sig under denna höst och vinter —
så måste alla medge, att fluktuationerna här äro betydligt mindre
Helgeflundrans pris varierar mellan 1,50 och 1,25 (undantagvis 1 kr.),
koljans mellan 80 och 70 öre, hvitlingens 50 till 30 (undantagvis och
för sämre vara), rödspottans 1 kr. till 75 öre, den färska sillens
mellan 25 och 40 öre; och bergtorsken har under allra största delen af
året betingat 60 à 75 öre, allt efter de olika delarna af fisken.
Härvid är emellertid att märka, att västkustfisken egentligen icke salubjudes i
Stockholm annat än under senhösten och vintern; om sommaren anses
den icke kunna oskadad transporteras hit. Men så till vida måste
man beundra »hur vist försynens nåd reglerat», att det just är om
vintern som vår »inhemska fisk» når sitt prismaximum. Skulle nu
Stockholms husmödrar tillfredsställa sitt fiskbehof dels med strömming,
dels med saltsjöfisk, så vore det orättvist att påstå, det deras budget
betungades oskäligt genom att de serverade sina resp. familjer färsk fisk
en eller annan gång i veckan. Som bekant måste man vid bedömande af
en varas värde lägga märke icke allenast till det uppgifna nominella
priset utan också till, som det med ett hvardagligt uttryck heter, hvad
man får för sina pengar. Om man i detta fall jämför det reella
värdet af ett kg. gädda och ett kg. helgeflundra, är det lätt att se,
huru man mest ekonomiskt användt de 1,50 man betalat för 1 kg.
fisk.
Af det ofvan sagda synes ju med tydlighet framgå, att västkustfisken
i själfva verket är ett billigt födoämne, och att ropet på de enorma
priserna på denna fisk är skäligen obefogadt. Skulle ordningen vid
fiskhandeln här i staden och den otillräckliga tillförseln vara orsaken
till de påstådda orimligt höga priserna, borde detta framgå af en
jämförelse mellan dessa och de i Göteborg begärda och betalade.
Men enligt erhållen uppgift betalas f. n. i fiskhallen i Göteborg, d. v. s.
hos detaljhandlarna (icke till fiskarena direkt, som där i staden också
salubjuda sin vara till konsumenterna utan mellanhand): för
helgeflundra 1,50, kolja 80 öre, hvitling 40 öre, rödspotta 1 kr., således i det
närmaste samma pris som begärts i Stockholm. Dessa uppgifter gälla
emellertid den allra sista tiden och möjligen kunna under det gångna
året billigare pris förekommit; men att skillnaden icke är väsentlig,
framgår med all önskvärd tydlighet.
Trots detta syntes för någon tid sedan i pressen ett meddelande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
