Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - En svensk statsman om neutralitetspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 243
inflytelserik, har beslutsamt förordat omedelbar anslutning till den
ena af våra stormaktsgrannar vid Östersjön, för att vi där må finna
skydd och säkerhet mot befarade utvidgningsböjelser hos den andra.
Denna allianspolitiks förespråkare synas anse såsom själfklart, att vi
utan vidare svårighet skulle kunna i ett blifvande fördrag få casus
foederis bestämd efter vår egen bekvämlighet. En blick på Bismarcks
skildring af tysk-österrikiska förbundets tillkomsthistoria och en om
också blott helt ytlig kunskap om de senaste årens mellanhafvanden
mellan Wilhelmstrasse och Sångarbron borde emellertid förvissa
enhvar, att man i Berlin säkerligen icke skulle för våra sköna ögons
skull ge sig in på något, som kunde vara ägnadt att bryta årtiondens
tradition inom tysk utrikespolitik och ytterligare minska hållfastheten
hos »tråden mellan Berlin och S:t Petersburg». För Österrike —
låt gå, för Sverige — »quod licet Jovi non licet bovi». Att allbekanta
händelser inom de senaste månadernas storpolitik därutinnan skulle
verkat någon ändring, torde kunna allvailigen betviflas.
Den öfverväldigande majoriteten bland dem, som i vårt land yttrat
sig i utrikespolitiska frågor, har å andra sidan i slagordet »orygglig
neutralitet» trott sig finna själfva universalmedlet mot vår yttre
ställnings faror och skröpligheter. Under de senaste åren har detta ord,
särskildt af den liberala politikens försångare, upprepats med den
suggestiva entonigheten hos en besvärjelseformel. I hvad mån
neutralitetspolitiken skall vara sitt eget ändamål eller blott ett medel,
bredvid andra, att stärka och trygga vår yttre ställning — i hvilken
utsträckning man för sig klargjort denna politiks nödvändiga
förutsättningar och möjliga eller sannolika begränsning — det har af dessa
till tankehvilande formler stelnade vändningar icke klart framgått.
På sistone har emellertid från ett håll, som kan göra anspråk på
en alldeles särskild uppmärksamhet, framkommit uttalanden, hvilka i
klar och obarmhärtig belysning ställt fram ett par hufvudfaktorer i
vårt utrikespolitiska problem. Bland våra nu lefvande diplomater
torde få sitta inne med mångsidigare erfarenhet och knappast någon
med ett fördomsfriare och kallblodigare omdöme än nuvarande
landshöfdingen i Linköping Eric Trolle, kabinettssekreterare under
unionskrisens sista år, utrikesminister vid tronskiftet, under
Östersjöför-handlingarna och den tidigare Balkankrisen, samt slutligen sändebud
i Berlin under den senaste Marockokrisen. Dessa uttalanden, som
framkommo vid ett försvarsmöte i Linköping den 2 april, synas
knappast ha tilldragit sig den uppmärksamhet de förtjäna.
Det är särskildt på tvenne punkter landshöfding Trolles uttalanden
utmärka sig genom en välgörande klarhet. Först och främst gäller
detta vårt förhållande till Ryssland, därvid han fastslog sin
ståndpunkt i följande satser:
Det talas om att ingen makt för närvarande hotar oss, men ett anfall
förberedes ju i allmänhet icke med braskande hotelser, som sätta motparten i
tillfälle att rusta sig för att afvärja faran. Den krigsfara, som ständigt hänger
öfver oss, ligger uti en mäktig grannstats nödvändighet att utvidga sig och icke
i fiendskap mot vårt land och folk. Vi måste se den faran i ögonen och
bereda oss att med kraft afvärja densamma. Vi önska intet hellre än att lefva i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
