Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Världskrigets premisser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora massa var emellertid antipatien mot allt tyskt lika stark som
någonsin. Och när så Ryssland från och med Berlinkongressen 1878
började få klart för sig att Tyskland stod som det egentliga hindret
för de sträfvanden, som panslavismen ställt upp som den ryska
politikens ledande principer, då var måttet rågadt; tanken på ett krig
med Tyskland blef från och med denna tidpunkt allmänt populär
hos det ryska folket. Ryssland anser det som sin obestridliga
rättighet att kräfva Konstantinopel och Dardanellerna för sin räkning.
»Rysslands försök att pressa sig fram mot söder är en historisk,
politisk och ekonomisk nödvändighet, och den främmande stat, som
motsätter sig detta, är eo ipso en fientlig stat». Men på sin väg
söderut finner den ryska politiken ständigt nya hinder, framkallade
af Tyskland och Österrike. Särskildt gjorde sig detta märkbart under
Balkankriget. Mitrofanoff framhåller att sydslaverna då voro långt
inne på den väg som han kallar den rätta: Konstantinopels eröfring
var blott en tidsfråga. Men Österrike, stödjande sig på sin mäktiga
bundsförvant i norr, ställde sig i vägen för sydslavernas frammarsch,
och de ryska förhoppningarna grusades äfven för denna gång.
Tyskland, fullföljande denna politik efter egna linjer, koncentrerade sig
på försöket att rädda Turkiet och åter sätta dess försvarsväsen i
skick — en handling som från panslavistisk synpunkt betraktades
som direkt fientlig mot Ryssland. Allt detta tillsammans med en
mängd andra mindre företeelser har enligt Mitrofanoff åstadkommit
att man i Ryssland kände det nuvarande tillståndet outhärdligt. »Vi
äro fullkomligt öfvertygade om att man i Tyskland är långt ifrån att
hysa några direkt aggressiva tendenser, men vi känna oss på alla
sidor, på flankerna i Turkiet, i Sverige, i Österrike, inringade och
spärrade af det tyska inflytandet, vi finna intet erkännande af vårt
läge, ingen hänsyn till vår nuvarande styrka, och vi äro beslutna att
skaffa oss den plats som oss tillkommer. Gud gifve att det må
aflöpa fredligt, det är hvarje rysk patriots uppriktigaste önskan; ett
krig med Tyskland vore en olycka, men man undandrar sig icke ens
den hårdaste nödvändighet, när den verkligen är nödvändig.»
De reflektioner, som Delbrück fogat till detta Mitrofanoffs uttalande,
äro hvarken många eller långa, men de utmärka sig i gengäld för
kraft och beslutsamhet. Han betonar i första hand, att Mitrofanoff
i och genom sin framställning lämnat ett bestämdt bevis för
riktigheten af den uppfattning som gjort gällande att Ryssland önskar och
söker framtvinga en krigisk uppgörelse med Tyskland. Han
sammanfattar den ryska ståndpunkten på följande sätt: Ryssland ser i
Tyskland en fiende, sålänge det kan vänta att den tyska vapenmakten
skall stå redo till slag, då Rysslands arméer söka öfver spillrorna af
den habsburgska monarkien samla de sydslaviska staterna till ett
förbund och tränga fram till Bosporen. Därtill kommer naturligen äfven
att den ryska expansionslusten riktar sig mot en isfri hamn vid
Atlanten och äfvenledes mot en stödjepunkt vid Östersjöns utlopp, hvar
denna så skall tagas. Det är alltså, kort sagdt, herraväldet öfver
åtminstone Nord- och Mellaneuropa, som den ryska politiken ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
