Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vår lifsmedelstillgång i krigstider. Af Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 VÅR LIFSMEDELSTILLGÅNG I KRIGSTIDER
försvarsutgift och att det därför är uteslutet, att kostnaden i
större mån skulle kunna bestridas af andra än staten och
kanske kommunerna, med någon medverkan af kvarnarna,
som genom förråden tillförsäkras råvara äfven i krig.
Kostnaderna kunna icke undgå att bli rätt betydande, omfattande
dels ränta på lagrets värde, dels ränta och amortering på
byggnaden med inventarier, dels slutligen arbets- och
kraftkostnader för lagring och underhåll.
Delvis minskas dessa kostnader, om man upplägger rikets
nu ifrågavarande reservförråd tillsammans med de förråd af
spannmål, som eljest hållas inom landet; och tydligen
uppnås härigenom också den bästa möjliga garanti för en
affärsmässig skötsel af förrådet. Det blir då icke några
individuellt bestämda kvantiteter, som hållas i förråd för
krigstillfälle, utan endast ett för olika årstider olika högt
fastställdt minimiförråd som kvarhålles och för hvilket det
allmänna betalar en subvention, som åtminstone betäcker alla
särskilda kostnader för dess magasinering. Att den del af
de fasta kostnaderna, sorn löper på krigsreservförrådet,
därigenom kan nedbringas betydligt, följer af det faktum, att
ett stort spannmålslagerhus i förhållande till sin
lagerför-förmåga är långt billigare än ett mindre, såsom doc. Wohlin
bl. a. visat i sin stora utredning om det svenska jordbrukets
inrikes afsättningsförhållanden (1914).
Huruledes förrådsproblemet i detalj skall lösas, är här
icke platsen att söka klargöra. Frånsedt statsmagasin —
såsom sagdt en nödfallsutväg — har man antagligen blott två
vägar att gå. Den ena består i att förena reservförråden
med de närmast i jordbrukets tjänst stående
spannmålslagerhus, som nu allt sedan århundradets början varit påyrkade
såsom ett medel att förbättra den svenska spannmålens
kvalitet och de svenska jordbrukarnas ekonomiska styrka vid
fösäljningen, men som trots detta icke kommit öfver
utredningarnas stadium. Denna lösning har knappast mer än en
allvarlig svaghet — att den tycks ha så svårt att bli
verklighet. Den andra utvägen är att lämna reservförråden till
kvarnarna, som äro vana att röra sig med stora spannmålsinköp
och -förråd och som delvis redan äga moderna lagerlokaler;
olägenheten är i detta fall dels kvarnarnas utsatta läge
vid kusten, dels den ökade styrka gent emot odlarna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
