- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Sjunde årgången. 1917 /
172

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172

DAGENS FRÅGOR

tionsbestämmelserna för landtvärnet innehöllo emellertid — särskildt
beträffande kadrernas sammansättning — en del milisartade element,
som ofördelaktigt inverkade på uppbådets militära användbarhet.
Boyen, den nya härordningens upphofsman, synes i sin sträfvan att
popularisera den nya, för dåtidens förhållanden ganska betungande
inrättningen ha lossat väl mycket på tyglarna och särskildt lagt sig
vinn om att, hvad fredsverksamheten beträffar, draga upp en bestämd
skiljemur mellan landtvärnstrupperna och linjearmén, hvarest den
traditionella sträfva preussiska andan endast i ringa grad modifierats
genom öfvergången till nytt rekryteringssystem. Landtvärnet kom
härigenom att vårdslösas af arméns högre myndigheter, hvilka i
detsamma närmast sågo ett liberalt påhitt, och började också med tiden
visa påtagliga brister i rent militärt hänseende. Medvetandet om att
vid mobilisering nära hälften af fälthären skulle vara mindervärdig
torde i hög grad ha bidragit till, att Preussen 1850 böjde sig för det
förödmjukande fördraget i Olmutz.

Under första hälften af 1800-talet hade emellertid Preussens
folkmängd ökats betydligt och dess finansiella ställning stärkts. Som
den stående armén ej hållit jämna steg med folkmängden, inkallades
nu en betydande del af det vapenföra manskapet ej till fanorna. Å
andra sidan hade medvetandet om Preussens ställning börjat vakna;
man kände behofvet af en stark och välorganiserad armé såsom
medel för en kraftig yttre politik. Ur dessa krafter föddes det v. Roonska
härordningsförslaget, hvars genomförande gaf upphof till den stora
författningsstriden i Preussen i början på 1860-talet.

v. Roons främsta sträfvan gick ut på att radikalt föryngra
fälthären. De landtvärnstrupper, som hittills ingått i de mobiliserade
högre enheterna, ersattes därför med verkliga linjetrupper. Detta
uppnåddes genom en afsevärd höjning af den årliga uttagningen af
värnpligtiga samt genom uppsättande af ett flertal nya linjeförband.
Den gamla organisationen af landtvärnets första uppbåd bibehölls
visserligen, men af detta uppbåd uppsatta truppförband afsågos
numera endast för besättnings- och etapptjänst. Man skapade på detta
sätt ett dugligt offensivvapen, men man fransade sig eller minskade
åtminstone möjligheterna att vid behof taga i anspråk folkkraften i
samma utsträckning, som 1814 års härordning eftersträfvade.
Mei-necke visar också, hurusom olägenheterna af detta system framträdde
redan under 1870 års krig, och framdrager flera exempel på huru
bristen på tillräckligt antal organiserade enheter beredde Moltke
afsevärda svårigheter under den senare delen af fälttåget, då han hade
att möta Gambettas massuppbåd på de många olika
krigsskådeplatserna i Frankrike.

Meinecke framhåller emellertid många rent militära orsaker till
den ofvan påvisade utvecklingen. Nyare tidens kapprustningar
började först efter 1866. Preussen hade tack vare sin genomförda
allmänna värnplikt ett försprång framför sina grannar och kunde därför
trots sin mindre folkmängd inskränka sig till att endast taga i
anspråk de yngre årsklasserna. I stället för att ytterligare stegra det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:16 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1917/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free