Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Italiens roll i kriget - Engelska oppositionsröster mot kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytterst belysande. Den förstnämnde erkänner utan omsvep, att han
och många andra helt och hållet misstagit sig i fråga om Österrikes
både politiska och militära motståndskraft. Han ger en skarp snärt
åt de politiska spåmän, som före kriget profeterat om den
habsburgska monarkiens snara upplösning, och förklarar, att de italienska
militärsakkunnige under kriget haft erfarenheter, som minst af allt gjort
dem benägna för att underskatta sina motståndare. Vaucher
uttalar sig i samma riktning. Hvad bägge författarne med särskild
styrka framhålla är det österrikiska artilleriets utomordentliga
prestationer. Att hela det österrikiska försvarssystemet varit anlagdt med
eminent blick för det strategiskt fördelaktiga, förklara de likaledes båda
med en mun. Low berättar, att en italiensk officer icke utan
bitterhet visat honom, hur de österrikiska positionerna på ett parti af
fronten behärskade samtliga de italienska ställningarna och kunde
taga dem under beskjutning, utan att italienarne hade möjlighet att
med motsvarande effektivitet besvara elden. Att under sådana
omständigheter långsamheten i Cadornas framryckning varit relativt
förklarlig, är något, som de bägge nämnda författarna göra sig synbar möda
att framhålla för sin publik. Då Low talar om hejdandet af den
österrikiska offensiven i maj/juni 1916 — »Italiens Marne-slag» —
slösar han med beröm åt Cadorna och hans trupper; men han
konstaterar likväl trots allt erkännande helt nyktert, att det direkta
resultatet af framgången blifvit mycket öfverskattadt både i och utom
Italien.
För Italiens framtid anser Low att kriget öppnat ljusa perspektiv.
Han räknar med att antagonismen de olika landsdelarna emellan skall
helt och hållet försvinna och uttalar som sin fasta öfvertygelse att
motsatsförhållandet mellan kyrkan och staten skall utjämnas;
frimurarnes ateistiska agitation kommer att minskas, och klerikalernas
reaktionära tendenser skola blifva mildrade. I politiskt inflytande och
anseende skall Italien äfvenledes växa till; men med ett farbroderligt
förmanande tonfall, af hvilket romarnes ättlingar måhända icke känna
sig alltför trakterade, förmanar Low dem att vara måttfulla i sina
anspråk och icke med alltför stor envishet hålla på, att
Sydosteuropas politiska problem lösas blott efter den på italienskt manér
uppfattade nationalitetsprincipen, »hvilken,» tillägger han, »om den drifves
för långt, kan blifva lika farlig som den dynastiska eller geografiska
principen». Något försök att skissera de blifvande fredsvillkoren gör
han icke; som praktisk engelsman måste han säga sig, att den björn,
hvilkens skinn man skall dela, det vill här närmast säga Österrike,
ännu är långt ifrån skjuten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
