Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Gustaf II Adolfs protestantiska politik. Af Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF II ADOLFS PROTESTANTISKA POLITIK 419
saknade skyddet af en stark statsmakt — efter »vi människor
äre ett så olycksaligt släkte, att ock ibland oss finnes the, som
mer frukta att mista världslig ära än själenes salighet», som
Gustaf Adolfs egna ord föllo. Det är samma tanke, som
Oxenstierna utpräglat i de ofta feltolkade orden: »Det är visst, att
religionen intet bör propageres armis, utan dess arma äre
spiri-tualia, såsom preces och lacrymæ . . . Toucheres därföre icke så
högt religionen, som mera status publicus, under hvilken
resor-terer och religionen» (1637). Då man söker efter en motsägelse
mellan de yttre, statliga maktmedel Gustaf Adolf brukade, och
det han sagt sig vilja göra för sin kyrka, rör man sig med en
problemställning från en helt annan tid, en tid, som kanske
ställde sina ideella kraf så högt, därför att den aldrig behöft
pröfva på hvad det kostade 1600-talet att häfda sin tro — äfven
med de yttre maktmedlens stöd. Men hvad Gustaf Adolf vann
af makt och ära, då han stred för sitt land, hvad som till slut
hägrade för honom, då han upptog sitt trossamfunds kamp, det
var mer än nog för att locka en personlig ärelystnad, som i
fädernesland och kyrka såg endast medel till egen storhet. Var
det då ej en djäfvulens snara, dårade han sig ej själf, då han
kräfde, att hans verk var en sann gudstjänst?
Vi ha rätt att göra denna fråga, ty han har mer än en gång
med allvarlig själfrannsakan gjort sig den själf. Och knappast
utan skäl. Det var ej endast lutherdomens sunda, kraftfulla
syn på stat och människolif, som mött honom i hans uppfostran,
ej blott den germanska pliktuppfyllelsens traditioner, han hade
att minnas från striderna inom sin ätt. 1 »hedningarnas
skrifter», tolkade af renässansens lärdom, trädde honom till mötes
viljan till makt och ära, personlighetens och den ordnande,
skapande maktens kraf på utrymme att verka intill sina yttersta
gränser. Till en början ha säkerligen den teologiska
spekulationens väl afvägda kompromissformler slagit en brygga äfven
mellan så olika bildningselement. Och utan tvekan har den
kunskapstörstande ynglingen tillägnat sig allt, som fann genklang
i hans egen natur, i dess djupa pliktmedvetande och starka
idealitet lika väl som i dess sunda, stolta längtan till verksamhet
och makt och ära. Men Vasablodet var för hett och pockande,
lifvets möjligheter alltför stora och frestande, för att en inlärd,
yttre harmoni skulle kunna bli personlig sanning utan hård inre
strid. Att Gustaf Adolf kämpat denna strid, är visst, och sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
