Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Författningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTNINGSFRÅGAN
•i 6 5
heten om huru envåldsmakt lockar till maktmissbruk, och
huru därför äfven en riksdagskammare behöfde vid sin sida
en jämnlike för att icke sätta sin egen maktfullkomlighet
framför sanning och rättvisa.
Det ligger i sakens natur, att de kraftigaste skälen för ett
tvåkammarsystem, anordnadt som vårt nuvarande, förefinnas
i den senare motivkretsen. Motvikt mot förhastade beslut
skulle man eventuellt kunna vinna äfven på annat sätt än
genom två likaberättigade och artskilda kammare. Man
skulle för ändamålet kunna använda exempelvis två
kammare, af hvilka den ena blott hade suspensivt veto, eller två
riksdagsafdelningar, bildade efter norskt mönster den ena inom
den andra; man skulle till och med kunna hinna ett stycke
på vägen mot målet med ett enkammarsystem, blott man på
lämpligt sätt arrangerade sig med upprepade läsningar eller
med bestämmelser om starkt kvalificerad majoritet.
Gäller det åter att säkerställa sig mot de andra farorna af
ett enkammarenvälde — att bevara de för ögonblicket
maktägande från frestelsen till maktmissbruk och den närvarande
generationen från lockelsen att för stundens fördelar glömma
framtidens kraf — då framträda med oafvislig styrka de båda
likaberättigade och artskilda kamrarna såsom den
nödvändiga förutsättningen för ett sundt samhällslif.
Och här stå vi nu, liksom 1865, vid själfva kärnpunkten
af representationsfrågan. Den, som förmenar, att »folket», det
svenska folket, blott utgöres af den generation, som för
ögonblicket lefver i landet och att det genom seklers
ansträngningar sammanbragta arfvet från gångna släkten af denna
generation får oinskränkt förvaltas efter dess eget behof, om
den så vill det, kanske försämras och förminskas; den som
är förvissad, att »mer eller mindre tomma löften om
reformer» ingenting inverka på väljarkårens segrande massa,
utan att densamma alltid ofelbart träffar det statskloka, det
rätta och det för landet i längden gagnerika, han kan nöja
sig med ett enkammarsystem, där dagsopinionens genom
andrakammarvalen utdestillerade massvilja är enväldigt
härskande. De åter, som icke tro på den sagan, de, som veta,
huru naturligt och närliggande det är för den stora
väljar-massan att i sina dagsbekymmer gripa efter de frikostigaste
löftena, hur öfverdrifna och ouppfyllbara dessa än äro, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
