Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 16. 1. 1918 - Sverige och de nya själfständiga staterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige oeh de nya
själfständiga staterna.
DAGENS FRÅGOR
16. 1. 1918
Professor Hjärne framhöll för två och ett
halft år sedan i Svensk Tidskrift (Svensk
neutralitet, årg. 1915, h. 5, s. 317) inför den då särskildt lifligt diskuterade
frågan om Sveriges ställning till kriget, alt Sverige ingalunda, såsom på
sina håll, särskildt i det bekanta arbetet Sveriges utrikespolitik i
världskrigets belysning, yrkades, hade någon anledning att kasta sig in
i den pågående kampen. Tiden och världshändelserna arbetade för oss.
»Inom det förment homogena tsarväldet har Europa att vänta åtskilligt
af samma art som under den sjunkande sultanmakten. I samma mån som
slöjan undanrycktes, uppdagades där en mängd förut okända eller halft
fabelaktiga folk, som först efter många generationer och svårigheter hunnit växa ut
till det ännu ej rätt afrundade Balkansystemet, medan ’storturkens’ legitime
arftagare håller på att kläda om sig till en modern ’ottomansk’
författnings-monark. I liknande stil må vi utan oskäligt fantasteri afbida ’ett fritt
Finland, Svärdsriddarordens Baltien, Jan Sobieskis Polen och Ivan Mazepas
Ukraina’ eller åtminstone någonting ditåt (och förresten mycket, mycket annat),
medan i ett aflägset fjärran en någorlunda oskadlig och civiliserad ’storryss’
framskymtar. — — — Det tillsvidare ryska Östeuropas omgestaltning torde
kräfva lika tunga och långa mödor, förete lika växlande faser som
Balkan-halföns. I alla händelser är världsfreden, äfven efter den nu måhända
förestående kongressen, ej närmare än efter Alexander den stores segrar, och
revolutionernas trollkrets med åtföljande äfventyrligheter brytes för visso ej heller
i denna vår timliga tillvaro. För ett Sverige, som i det längsta trots all
’maktfilosofi’ vill lefva sitt eget lif, skola aldrig, kanske ej ens i den närmaste
framtiden, tillfällen saknas till värdiga kraftprof med statskonst och vapen.»
Dessa ord ha visat sig i sällspord grad sannspådda. De mål, för
hvilka Sverige skulle ha gått med i striden, Finlands frihet och
återupprättande af smärre själfständiga stater utefter Rysslands västgräns,
synas — åtminstone tillsvidare — blifva världskrigets första resultat.
Tidens väldiga händelser ha i sanning arbetat oss i händerna — än
så länge.
Men i hvad mån de förutsättningar, som sålunda skapats, också
skola utlösas i en lyckosam framtid för Sverige, beror nu
otvifvelaktigt på vårt eget handlingssätt. De korslagda armarnas statskonst
är ingalunda den minst riskabla, såsom man på sina håll hos oss i
ovana vid att plötsligt befinna sig i hastiga och genomgripande
förändringar i det utrikespolitiska läget, synes anse. Det är icke så,
att situationen för oss blir oförändrad, om vi blott hålla oss stilla
och overksamma. Följden blir endast, att det blir andra i stället
för vi själfva som komma att länka våra framtida öden och som
då komma att leda vår utrikespolitiska utveckling i en för dem men
kanske icke alls för vårt land gynnsam riktning. När allting rör sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
