Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Arméns befordringsfråga. Af Olof von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga lämpliga krafter, som först senare i lifvet visa
lejonklon eller af olika skäl tidigare ej gjort sig gällande. Det kan
exempelvis knappast förnekas, att om hos en ung man
uttrycken för manlig själfständighet äro något för markerade,
detta vid denna tidpunkt i lifvet kan betänkligt ligga honom i
fatet. Ser man saken ur ren befordringssynpunkt, blir kanske
den synpunkten afgörande, att människors utveckling från
ungdomsåren till mannaåldern fortlöper så oerhördt olika, beroende
på ett ofantligt komplex af individuella och allmänna orsaker.
I det ögonblick en plats skall besättas är det dock kandidatens
egenskaper vid detta ögonblick, som äro att räkna med, ej de
mer eller mindre lofvande ansatser, som voro tillfinnandes något
årtionde tidigare.
En annan olägenhet vid nu gällande system, som nog ej
alldeles kan bortses ifrån, är att inom den relativt begränsade,
särskildt gynnade grupp, som generalstaben utgör, en viss
kotterianda lätt kan uppstå, som äfven i befordringsfrågor kan göra sig
bred genom de inflytelserika ställningar, som många af dess
medlemmar intaga. Att truppofficerarna känna sig i viss mån
afstängda från äran och härligheten alstrar äfven en
misstämning mot tjänsten, som understundom yttrar sig i ovilja mot
allt som har samband med generalstaben. För arbetsglädjen
inom större delen af armén är detta ej till fördel och säkerligen
ej heller för kamratkänslan.
Orsaken till den favoriserade ställning, som generalstaben
åtnjuter i befordringshänseende, torde i första hand få sökas i
den historiska utvecklingen. Då år 1873 en modern och verklig
generalstab skapades genom den store nydanaren, general Raab,
ett namn som förtjänar att minnas äfven utom fackkretsar,
bestod armén i öfrigt hufvudsakligen af de gamla indelta
truppförbanden, hvilkas officerare hade en tjänstgöring, som närmast
påminner om den, som åligger personal vid reservstat nu för
tiden. Under sådana förhållanden var det gifvetvis i
öfverensstämmelse med såväl rättvisans som tjänstens kraf, att de
som ägnade sitt lif åt kräfvande militärt arbete, jämväl
tillerkändes en snabbare befordran. I generalstabschefens
instruktion bestämdes också, att han skulle öfvervaka, att
kaptensgraden skulle nås efter 12 år, och att majorsutnämningen skulle
följa efter 20 års officerstjänst. Nu åter äro förhållandena
afsevärdt ändrade. Genom 1901 och framförallt genom 1914 års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
