Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - Ryska diplomatrapporter från Indien under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618 DAGENS FRÅGOR
synes nu lia gått öfver, och man har gjort slut på propagandan,
rapporterar Nabokov. Emellertid framdrefvos samtidigt
själfstyrelsetankar automatiskt genom världskriget. »Det råder intet tvifvel om att
med hvarje månad af kriget, i hvilket inhemska trupper deltaga på
tre fronter, indiernas anspråk på likaberättigande och på deltagande
i Indiens styrelse i jämnbredd med engelsmännen skola tillväxa.»
Hösten 1915 var upprorsfaran öfver — Nabokov åberopar privata
officersutsagor om att propagandan dock haft en viss framgång i armén,
men man hade skickat de oroligaste regementena ut i kriget, »hvilket
bidrog att böja deras stämning och definitivt undergräfde inflytandet
af emissarierna från Penjab». I stället tillkom ett nytt bekymmer,
ankomsten till Afganistan af en beväpnad expedition tyska och
turkiska agitatorer. Indiens högste militärbefälhafvare hade just vid
denna tid »en mycket svår uppgift, att aflägsna 200,000 man trupper
från Indien och samtidigt bevara garanti för den inre säkerheten».
Ej under därför, att lord Hardinge ej gick allt för skarpt tillväga
mot emiren. Nabokov rapporterar uttryckligen (16/1 1916), att
Londonregeringen påyrkat en kategorisk fordran att de tyska
emissarierna skulle aflägsnas, men att »lord Hardinge ej ansett möjligt att
förelägga emiren sådana kraf, utan inskränkt sig till att gifva honom
vänliga råd och behandla honom som fullt själfständig och oberoende
härskare öfver Afganistan». Om skälet härtill meddelar Nabokov
rakt på sak, att det var tillräckligt vägande, »ty man kan med
bestämdhet påstå, att den muhammedanska befolkningen i händelse af
krigiskt ingripande mot Afganistan ej skall förbli lugn, och i så fall
hotas Indien af inre svårigheter, för hvilkas undertryckande
regeringen för ögonblicket icke disponerar tillräckligt med engelska trupper».
Därtill kommo de farhågor engelsmännen hyste för dåligt intryck af
nyheterna om den misslyckade Gallipoliexpeditionens och de brittiska
truppernas nederlag i Mesopotamien. Dessa Nabokovs antydningar
visa, att läget i Orienten på våren 1916 ett ögonblick var ganska
kritiskt och måhända kunnat, om det kommit till en urladdning,
rätt afsevärdt påverka den allmänna militära situationen. Äfven detta
»åskmoln» gick emellertid öfver, utan att det kom till mycket mer
än ofarliga kornblixtar.
Rapporterna, hvilka från våren 1916 härröra från vicekonsuln
Lissov-ski, behandla synnerligen utförligt den kuriösa episoden med »kumaren»
Pratap, en högättad hinduisk godsägare, som öfver Turkestan sändt
tsaren en bön om understöd åt upprorsrörelsen och sedermera
trasslade sig fram till Tyskland, där han lyckades få audiens hos kejsar
Wilhelm. Fram på våren skärptes äfven konflikten med Afganistan,
och Lissovski inrapporterade, att indiska regeringen gjorde allt för
att undvika brytning, framför allt enär »den icke vill låta Ryssland
deltaga i lösningen af den afganska frågan, något som i händelse
af neutralitetens kränkning från Afganistans sida vore oundvikligt».
Emirens subsidier höjdes nu (juli 1916) från 1,800,000 rupier till
2,400,000, och den nye vicekonungen lord Ghelmsford meddelade emiren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
