Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
GUNNAK WALLQUIST
vanligen ånyo behandlades i blästran eller i en särskild ugn, då
man erhöll det s. k. åssmund- eller osmundjärnet. Varje smälta
gav en järnklump om 10 å 12 kg. Denna sänderhöggs i bitar
om ett skålpunds vikt, de s. k. osmundarna, vilka under
1300-talet och sedan flera århundraden framåt även användes såsom
BLÄSTERUGN VID BJÄRSGÅRI) I SKÅNE, SANNOLIKT HÄRRÖRANDE FRÅN TIDEN OMKli.
KRISTI FÖDELSE.
Efter fotografi,
betalningsmedel, varvid en osmund gällde en penning eller 1/8
örtug och längre fram en kagge eller fat om c:a 400 skålpunds
vikt 6 5/8 daler.
Med den ökade ugnshöjden fann man i utlandet, att järnet
kunde fås flytande och jämte slaggen kunde urtappas, och
därmed var möjliggjort att låta smältningen fortgå kontinuerligt.
Vid användande av mera svårreducibel malm gjordes schaktet
ännu högre — ej gärna under 6 å 8 meter —, varav »Hochofen»,
högugn, samt hos oss hytta eller masugn, en början till våra
moderna koksmasugnar med flera hundra tons tillverkning pr
dygn. Till skillnad från blästran, vilken eldades med ved, som
kolades innan malmen tillfördes, använde man nu direkt träkol,
som påsättes (»uppsattes») ugnen varvvis med mer eller mindre i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
