- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nionde årgången. 1919 /
537

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bessemerkonvertrarna, uppfördes. Processen vann under namn
av bessemermetoden spridning över hela världen och infördes
vid ett flertal andra svenska verk, där den med tanke på våra
rena malmer och rikliga tillgång på vattenkraft för
blåsmaskinernas drivande ansågs synnerligen lämplig. För närvarande
bedrives bessemerblåsning vid Björneborg, Hagfors och Nykroppa i
Värmland; Bångbro i Västmanland; Domnarvet och Långshyttan
i Dalarna; Forsbacka, Hofors och Sandviken i Gästrikland samt
Iggesund i Hälsingland; på en del ställen dock endast enstaka
perioder. Av dessa verk blåsa även Bångbro och Domnarvet »basisk
bessemer
» (eller efter sin uppfinnare engelsmannen S. G.
Thomas
vanligen kallat »thomas») — till skillnad från vanlig sur
bessemer med kvartsinfordrad konverter —, då man genom basisk
ugnsinfodring (dolomit) och kalktillsats kan använda ett mycket
fosforrikt tackjärn tillverkat av våra billigare fosforhaltiga
malmer. Som biprodukt erhålles den som konstgödselmedel
användbara thomas-slaggen (»thomasfosfat»).

Våra konvertrar rymma i allmänhet 4 à 5 ton järn, och en
»blåsning» tar en tid av 15 à 20 min.

Men bessemermetoden fick snart en svår konkurrent i en av
de två fransmännen bröderna E. och P. Martin på 1860-talet
utarbetad metod, att av tackjärn och järnskrot i »flamugn»
framställa smidbart järn. Denna metod, martinmetoden, som med
hjälp av den tyskfödde engelsmannen W. Siemens regenerativa
eldningsanordningar år 1866 gjorts praktiskt användbar,
uppmärksammades genast här i landet. Under ledning av direktör
L. Rinman påbörjades år 1868 smältningsförsök vid Munkfors
bruk i Värmland, vilka följande år resulterade i vår första
verkliga martinugn vid Kilafors i Hälsingland. Metodens utveckling
gick långsamt. Man använde små ugnar om 1 à 2 ton, vilka
eldades med i särskilda gasgeneratorer av ved framställd
generatorgas. På 1880-talet gjordes ugnarna större och mera
ändamålsenliga, och man började »färska» genom att inkasta järnmalm i
det smälta järnbadet. Processen gick framåt, och tillverkningen
ökades, så att den år 1894 översteg bessemer- och år 1900 även
välljärntillverkningen.

Gent emot bessemermetoden medför martinprocessen en lägre
tillverkningskostnad samt större möjlighet att tillsätta
legeringsämnen och kontrollera produktens sammansättning, så att järnets
kvalitet kan helt rättas efter sitt ändamål; allt resulterande i, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:36:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1919/0543.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free