Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Gustav Eriksson i Rydboholm. Till 400-årsminnet av Gustav Vasas befrielseverk. Av Gottfrid Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 GOTTFRID CARLSSON
oprövad kraft, när han i okt. 1518 genom Kristian II:s
trolöshet avlägsnades från Sverige. Att han vid detta tillfälle våren
av de gisslomän, som av Sten Sture sänts till Kristian, visar
ingenting annat, än att han stod riksföreståndaren nära och
betraktades som dennes pålitlige anhängare. Det är som
Sturarnas man, han sedan gör sina första verkliga insatser i
Sveriges historia. Då han flydde från Kalö, avsåg han naturligtvis
att över Lubeck återvända till Sverige och i sin mån bistå
riksföreståndaren i kampen mot de danska fienderna, och det är
lika uppenbart, att han vid sin återkomst till fäderneslandet på
våren 1520 var besluten att jämte Kristina Gyllenstiernas övriga
släktingar efter förmåga hjälpa henne att mot Kristian och avfallna
svenska stormän upprätthålla det hotade Stureväldet. Och när
detta genom Stockholms kapitulation hade störtat samman och
Gustav Eriksson efter blodbadet drog upp i Dalarna för att
begynna sitt befrielseverk, var det förvisso hans avsikt att på
så sätt bringa Sten Stures ätt till regementet igen. Naturligtvis
drevs han även av personliga bevekelsegrunder. Han var en
fågelfri man, som icke kunde beräkna att, så länge Kristian
var Sveriges konung, få vistas i landet utan att riskera sitt liv,
och därtill kom utan tvivel hänsynen till hans ekonomiska
ställning. Fadern hade blivit avrättad, och Gustav fick genom
hans död laglig rätt till’en huvudpart av familjens omfattande
jordagods, till större delen ärvda från Sten Sture d. ä., som
enligt ärkebiskop Jakob Ulvssons vittnesbörd varit den rikaste
person, Sverige i mannaminne hade haft. Under normala
rättsförhållanden skulle Gustav Eriksson alltså efter faderns
frånfälle ha varit en av rikets förmögnaste ädlingar. Men i
verkligheten var han fattigare än de flesta: han kunde inte komma
i besittning av sitt stora arv, så mycket mindre som Kristian II
helt enkelt hade systematiskt beslagtagit de avrättades
kvarlåtenskap. Kampen mot Kristian var sålunda för »Gustav
Eriksson i Rydboholm» en fråga om liv och ekonomisk existens.
Men om det också för honom rent personligt var en trängande
nödvändighet, att Kristian förjagades, förband han dock ännu
icke med denna önskan någon avsikt att göra sig till landets
härskare. Det var Stureväldets restauration han eftersträvade,
det var under dess hägn han ville njuta den säkerhet till liv
och egendom, som under Kristians spira var honom förvägrad.
Och det var därför, som han vände sig till Dalarna, det landskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
