Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Versailles-fredens revision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 DAGENS FRÅGOR
gien), sålunda till 58 % av kraven. »Mycket prutades ej, men
hälften prutades genast.» Likväl har M. Poincaré röjt hemligheten, att
Sir John Bradbury, det engelska ombudet, intensivt kämpade för
den betydligt lägre siffran 104 milliarder. Även dessa siffror äro DU
satta ur spelet genom skadeståndsbeloppet i
Londonöverenskommelsen, vars kapitalvärde dock är svårt att fastställa på grund av den
stora roll som tillmätes betalningens rörliga del, i det att denna
utgör 26 % av Tysklands export.
Till det mest nöjsamma eller mest motbjudande — beroende på
läsarens mer eller mindre sardoniska läggning — hör Mr Keynes
analys av de franska kravens beskaffenhet. Först och främst
förvandlades belopp i pappersfrancs till guldmark efter kursen 1,50 eller
1,76, när den rätta kursen var det dubbla eller 3,20 pappersfrancs
för en guldmark; och även den amerikanske skiljedomarens siffra,
2,20 francs, var alltså ungefär 50 % för hög samt höjde proportionsvis
skadeståndsbeloppen. Sedan kom en fantastisk uppskrivning av alla
belopp, redan sådana de beräknades i francs. Nära 17 milliarder
guldmark begärdes enbart för förstörda byggnader (utom inredning}
i de på sin tid ockuperade områdena, vilket gör omkring 38,000
guldmark för varje hus som före kriget kostade 5,000 francs (4,000 mark),
sålunda föga över en tiondel. För inredningen begärdes omkr.
20,000 guldmark för varje (arbetar- och bonde-) byggnad. De
industriella skadorna uppskattades till lll/2 milliarder guldmark, varav
gruvorna svarade för mindre än en tolftedel, trots att deras värde
beräknats efter en mer än åtta gånger så hög norm (i förhållande
till brytningsvärdet) som gällde för de engelska gruvorna före kriget.
På samma sätt fortgick det för den ena posten efter den andra, och
man har intryck att fransmännen ej kunde tänka i mindre belopp
än milliarder francs. Allt detta gäller de förstörda områdena, som
i huvudsak äro återuppbyggda* innan ännu Tyskland betalat
någonting alls. Till skadorna kommo sedan de militära pensionerna, som
lämna betydligt mindre rum för olika beräkningsgrunder, men som
i stället moraliskt och folkrättsligt bygga på ett klart löftesbrott, i
det att stilleståndsvillkoren som bekant begränsade Tysklands
ersättningsskyldighet till den skada som vållats civilbefolkningen. Mr
Keynes återger efter de amerikanska ombuden (Mr Baruch och Mr
La-mont) utdrag av det dokument som övertygade presidenten Wilson på
denna punkt: en promemoria av general Smuts av innehåll, att
soldaten efter hemförlovning tillhörde civilbefolkningen och hans
pension följaktligen måste ersättas av Tyskland!
Allt detta saknar så till vida intresse som Versaillesfredens hela
grundval för skadeståndets beräkning åsidosatts genom
Londonöver-enskommelsen. Men den »moraliska» grundvalen för det system som
håller Europa i en ständig osäkerhet är dock fortfarande
Versaillesfreden, och Keynes har otvivelaktigt rätt i att striden emot
skadeståndspolitiken måste föras på alla tre linjerna: politikens grund i
ett flagrant löftesbrott, dess utformning till penninganspråk i
»Paris-finansens atmosfär, så glupska, trolösa och fantastiskt osannfärdiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
