Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Englands nya underhus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 DAGENS FRÅGOR
vind vid valen». Dock är onekligen arbetarpartiets glänsande
uppmarsch det mest i ögonen fallande draget i den valutgång, som ger
Bonar Laws konservativa ministär en majoritet av omkring 90 röster
i det nya underhuset på ett regeringsprogram, där landets behov av
lugn och rö står främst. Men någon »seger för reaktionen» blevo
valen ej heller. Sanningen närmast ligger väl i en liberal
Londontidnings omdöme, att valen å ena sidan visat »the broad tendency
to Conservatism* bland väljarnas flertal, men samtidigt även givit
arbetarpartiet tillfälle att i det nya underhuset visserligen ej själv
utöva makten, men dock »uppfostra de män, som en dag skola utöva
den».
Från denna synpunkt intresserar särskilt sammansättningen av
arbetarpartiets nya parlamentsgrupp. Den är synnerligen brokig.
Man finner där givetvis främst en kärntrupp av gamla beprövade
fackföreningsledare med parlamentarisk vana: Glynes, Ramsay
Mac-donald, J. H. Thomas, Philip Snowden, Bowerman, Sexton, Thorne,
Vernon Hartshorn, Jowett o. s. v. Den slagne partichefen Henderson
lär väl snart vid fyllnadsval i en säker krets återfå säte och stämma
i underhuset och inom partiet stärka denna grupp. Dess motpol
utgöres av de båda nyvalda kommunisterna och ett antal i Glasgow,
Newcastle och andra nordliga industricentra valda radikala socialister.
Rätt framträdande, mindre genom sitt antal än genom sin tidigare
parlamentariska träning, är den grupp, som bildas av en del från det
liberala partiet härstammande f. d. borgerliga radikaler, vilka efter
det stora nederlaget 1918 togo det steg till vänster, som alltid lär
kunna försvaras. Här möter man några yngre jurister — typen är
ej obekant här i landet — men framförallt de vid 1918 års val särskilt
hårt åtgångna pacifisterna av humanitär läggning, många välbekanta
även utanför Englands gränser: G. P. Trevelyan, Noel och Charles
Rödén Buxton, E. D. Morel, Arthur Ponsonby. En fjärde grupp
utgöres av merendels unga socialpolitiska teoretiker av akademisk
läggning, anförda av en grånad veteran, Sidney Webb, orn vilken en
konservativ tidning vanvördigt utbrister, att hans röst kommer att
bli husets middagsklocka, när han börjar utlägga nationalekonomiska
teorier.
Personalförändringarna inom de borgerliga partierna äro ej så
uppseendeväckande — Winston Churchill och sir Donald Maclean,
de mest betydande bland de nu förolyckade, lära nog snart finna
väg till underhuset igen. Viktigast på detta område är väl den
konservativa partifraktionens föryngring, vilken nog kommer att märkas
vid debatterna, ej minst på inläggen från regeringsbänken, dit många
yngre krafter släppts fram efter den troligen övergående schismen
inom partiet i samband med mötet på Carlton Club.
Englands nya underhus är säkerligen till sin sammansättning vida
mera olikt det gamla än man enbart av förskjutningen i partiernas
numerär skulle kunna förmoda. Nya män ha tillkommit, och många
nu omvalda intaga en helt annan ställning, sedan koalitionens
sprängning för dem möjliggjort ett självständigare uppträdande. Lloyd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
