Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hur Sverige regeras. Av Junius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR SVERIGE REGERAS 97
dagsmän också i deras dagliga verksamhet, äro onekligen
uttryck för en tendens till sammansmältning av ledningen inom
Riksdag och förvaltning, som kan innebära en växande
polilise-ring av den senare. Särskilt om departementalreformen skulle
komma att genomföras, ligger här onekligen en avsevärd fara.
För närvarande betyda, tack vare de centrala ämbetsverkens
enastående starka ställning inom den svenska statsförvaltningen,
dessa Riksdagens utväxter i realiteten föga eller intet för
ärendenas behandling. Deras uppgift är egentligen att lämna de
små sinekurer med åtföljande avlöning, som i vårt fattiga land
äro så karakteristiska för de hela året om »permanenta»
riksdagsmännen, och vilkas permanens utgör ett ingalunda oviktigt
drag i den svenska riksdagens ställning inom statsmaskineriet.
Från förvaltningens sida användas dessa fullmäktige och råd
för närvarande närmast i motsatt riktning mot den nyss
antydda. De bli nämligen gärna organ för ämbetsverkens
»parlamen-riska återförsäkring» och göra tjänst som vederbörande
verkchefers språkrör i utskott och riksdag.
Över huvud taget får man vid ett studium av det som är i
det som synes vara i fråga om vår svenska riksdag ett starkt
intryck av sanningen i professor Stavenows reflektioner i denna
tidskrift (årgång 1916, Frihetstidens parlamentarism och vår egen
tid) över, hur kraftiga tendenserna äro i våra dagar att ge
Riksdagen samma plats inom statslivet, som den till rikets ohägn
fick under Frihetstiden. Frihetstidens riksdag med dess
byråkratisering av arbetssätt och småknåp med detaljer, med dess
strävan att alltmer utvidga området för sin myndighet och med
dess därmed fortgående brist på kompetens att fullgöra den
uppgift inom statslivet, som den tog på sig och som regeringar,
vilka saknade enhet och kraft att leda, automatiskt läto den ta
på sig, växer fråm alltmera tydligt för varje år som går. Icke
minst påskyndas utvecklingen här av den brist på politisk
kultur, som låter stundens tillfälliga fördelar väga tyngre än
principiellt genomtänkta och genomförda ståndpunkter.
Ett parlaments förnämsta uppgift skall ju enligt gängse
föreställningar främst vara att som förmedlare av den allmänna
opinionen vara grunden för regeringsbildandet. Hur förhåller det
sig i Sverige härutinnan?
Vår skrivna författning vill, att Konungen väljer sina rådgi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
