Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Historieskrivaren Jonas Hallenberg. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skådeplatser, sammanförda i olika kapitel, skola framstå i sitt
inbördes orsakssammanhang, en strävan hos författaren, som ofta
med framgång förverkligats men stundom vållat svårigheter,
dem han ej övervunnit. Ganska omfattande äro de partier, som
kommit den skandinaviska historien till del, här inställd mot
bakgrunden av det europeiska händelseförloppet. Arbetet
vittnar överhuvud om en högst betydande beläsenhet; det är
härvidlag utan fråga överlägset Robertsons historiska produktion.
Men i särskild grad äro de åt Nordens förhållanden ägnade
kapitlen förtjänta av uppmärksamhet ur källforskningens
synpunkt. De grundas nämligen i oväntad utsträckning på studier
i dittills otryckt material, såsom Riksarkivets medeltida
kopieböcker, Gustav Vasas registratur och Olaus Petri krönika, vid
denna tid mer eller mindre förgäten. Härigenom blir alltså
Hallenbergs allmänna historia inom den tidsram arbetet
överspänner — det kom att avbrytas med året 1542 — ett bidrag
även till historieskrivningen om fäderneslandet. De nordiska
partierna av verket torde ha tillkommit sist, under författarens
Stockholmstid och med begagnande av de källor, vartill han
numera hade tillgång såsom tjänsteman i Riksarkivet och
Kungliga biblioteket. På så sätt förklaras också ett misstag, som
Gjörwell begår i det förut anförda brevet till Warmholtz, där
han uppger, att det av Gustav III granskade arbetet utgjordes
av en »Inledning till svenska historien ifrån Gustav I».
Geijer har om detta Hallenbergs ungdomsverk betygat, att
det är förträffligt. Det har i svensk historiografi en plats för
sig, det första i sin art och nästan utan efterföljare av likvärdig
vetenskaplig hållning. Stilen är Hallenbergs karaktärsfullt enkla,
nyktra och osmyckade, ej utan bredd och vidlyftighet men ej
heller utan pregnans och kraft, episkt flytande och lämpad efter
den detaljrika framställningen. Arbetet blev ej mer än ett
brottstycke; fullföljt till slut efter samma plan skulle det
otvivelaktigt åt sig ha erövrat ett bland de främsta rummen inom
historisk litteratur på svenska språket.
Orsaken till att Hallenberg nedlade pennan var att han kallades
till en ny forskningsuppgift, som i högre grad än den förra
skulle komma arbetet på Sveriges historia till godo. Redan 1783
hade han från högsta ort fått en antydan om lämpligheten av
att upptaga skildringen, där Olov von Dalins historieverk
slutade, eller vid Karl IX:s död, och när han nästa år utsågs till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
