Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 3. 10. 1923 - Janina, Korfu och Genève
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 437
den utfäste sig till nya beklaganden, strängt opartisk undersökning
och betalande av skadestånd till de efterlevande, men avböjde de
krav, som alltför tydligt ignorerade Greklands egenskap av suverän
stat eller implicerade grekisk medskyldighet i själva mordgärningen.
Dessutom meddelades, att Grekland, om den erbjudna upprättelsen
ansåges otillräcklig, ämnade vädja till Nationernas förbund och på
förhand underkastade sig dettas beslut. Mussolini var lika flink i
vändningarna att förkasta det grekiska svaret som baron Giesl på
Berchtolds order varit med det serbiska 1914. Redan följande
dag, den 31 aug., besattes Korfu av italienska trupper. Detta skedde
^fter en fullständigt onödig beskjutning av stadens redan 1864
slopade gamla fästningsverk, och den därvid vållade blodsutgjutelsen
var vida större än vid Kakadia: 20 personer dödades, varav 16 barn,
och 50 å 70 sårades. Det är betecknande, att vid landstigningen de
italienska officerarnas första nervösa fråga gällde, om någon
engelsman blivit dödad. Så olyckligt var det emellertid inte: blodsoffren
för Mussolinis i några Paristidningar applåderade bedrift — Le Matin
t. ex. skrev, att »Frankrike älskar den energiska gesten» — utgjordes
i regel ej ens av Korfubor, utan voro nästan uteslutande bara stackars
flyktingar från Mindre Asien, mest armenier, inkvarterade på ön
»under Nationernas förbunds speciella beskydd». Några krav på
skadestånd för denna våldsgärning har Grekland naturligtvis ej varit
nog förmätet att framställa, och vid requiemmässan i Athen för dessa
oskyldiga våldshandlingsoffer voro grekerna ensamma i katedralen.
Det var ju för en stormakts kulor de fallit och vid en operation,
som Italiens ombud i Folkförbundsrådet sedermera betecknade såsom
alltigenom »une mesure pacifique»!
Först då Italiens diplomatiske representant i Athen, Montagna,
samma dag landstigningen på Korfu skedde, i en ny not betecknat
Greklands senaste svar såsom en vägran att lämna upprättelse och
meddelat att Italien såg sig nödsakat att till sin handels tryggande
»i handling visa sin oböjliga vilja att skaffa sig tillbörlig upprättelse»,
gav grekiska regeringen sin förste delegerade vid Genévemötet,
Poli-tis, i uppdrag att anhålla om inskridande av Nationernas förbund
enligt paktens artikel 15, som förpliktar förbundsmedlemmarna att inför
rådet bringa varje »tvistefråga, som skulle kunna medföra en brytning».
Rådet försattes härigenom i ett obehagligt dilemma. Den
åberopade artikeln pålade det en klar förpliktelse att, även efter
anmälan blott av ena parten, »vidtaga alla åtgärder för en omfattande
undersökning och prövning», infordra bägge parternas framställning
av sin sak o. s. v. Mussolini skyndade sig emellertid att i en
tidningsintervju låta förstå, att han ej erkände förbundets kompetens att
befatta sig med en fråga, som gällde »Italiens heder», och att han,
om så likväl skedde, ämnade taga i övervägande Italiens utträde ur
förbundet. Vid denna hotfulla hållning, som snart även officiellt
bekräftades genom instruktioner till rådsledamoten Salandra, kunde
han påräkna ett visst stöd från Frankrike, som till varje pris
ämnade hindra ett prejudikat för förbundets inblandning i Ruhrfrågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
