Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 15. 11. 1923 - Engelsk politisk tradition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4:96 DAGENS FRÅGOR
med uttryckliga ord proklamera samma mening, talar den dock
oförtydbar! i alla handlingar, som dikteras från Paris eller på något sätt
dirigeras efter franska önskningar. Då flertalet fredsslutande
europeiska makter hava eller tro sig hava med Frankrikes tämligen
identiska intressen gentemot Tyskland, behöver det knappast väcka
överraskning att ännu efter fyra år freden blott är ett krig i förklädnad.
Mera fog synes kanske föreligga för förvåningen över de anglosachsiska
makternas, särskilt Englands, hållning. Därvidlag har man likväl ej
tillräckligt beaktat den engelska politikens mycket konstanta särdrag.
Det hörde före kriget och under dess första år till tysk
gottköps-förkunnelse, som även fann många svenska eftersägare, att England
aldrig kan tåla någon alltför stark kontinentalmakt utan ovillkorligen
mot varje sådan smider samman koalitioner för att kväsa den. Som bevis
androgos Edvard VII:s och sir Edvard Greys berömda >Einkreisung»
nu senast, Pitts och Castlereaghs fejder mot revolutionen och
Napoleon, sammalunda Vilhelm Illis och Marlboroughs mot Ludvig XIV.
Likväl, det är ett ofrånkomligt faktum, att av dessa engelska
statsmän endast Vilhelm III företrädde en ursprungligt och konsekvent
aggressiv politik, men hans instinkter och synpunkter voro
holländarens, ej engelsmannens, och det var endast med mycken svårighet,
som han fick den nation han styrde med sig på krigsfoten. Under
Pitt upprepades i mycket samma skådespel blott med den skillnaden,
att han själv — enligt Rosebery »the most strenuous
peace-mi-nister that ever held office in this country» — gjorde allt för att
undvika ett krig, som faktiskt påtvingades honom av Frankrike. För
Kung Edvard och Grey saknas visserligen mera definitiva omdömen,
men allt talar för, att de snarare likt Pitt sökte gardera freden än
med Vilhelm av Oranien förbereda kriget. Likväl, vid alla dessa för
Europa så kritiska tillfällen, det spanska successionskriget,
revolutionskrigen och det s. k. världskriget, har det visat sig, att sedan
England väl övervunnit sin fredsälskande tvekan och tagit sitt parti, har
det med segaste energi hållit ut till slutet. Vad man eljest må tänka
om den engelska politiken, detta ger i varje fall intet stöd åt
anklagelserna för illsluga ränker, som kringspinna den oskyldige och
avsiktligt störta honom i fördärvet.
Det är nyttigt att minnas denna for-krigspolitik från skilda
tillfällen, när man diskuterar Englands efter-krig^politik nu. Ty denna
har också tidigare förebilder, vilkas närmare studerande kan vara
ägnat att något minska den ofta uttryckta förvåningen. Från de stora
äldre krigstillfällena demonstrera blotta namnen Marlborough, Nelson
och Wellington, att England varje gång fattat ett järngrepp om
motståndarens strupe, vilket avgörande bestämt utgången. För det sista
kriget är det nog att komma ihåg den väldiga havsblockaden, under
vilka prydligare namn den sedan presenterades. Efter frederna 1713
och 1815 visade sig emellertid, att det nyss så krigsenergiska England
omedelbart drog sig tillbaka från kontinenten och egentligen endast
sysslade med sina inre problem. Till någon del var det öbons känsla
att nu ha fullgjort sitt arbete på fastlandet och sedan vilja ha rö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
