Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Nordens nordligaste gränsfrågor. Av Ragnar Numelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 RAGNAR NUMELIN
På beskattningsrätten grundades för övrigt, enligt tidens sed,
besittningsrätten. Karl IX, som vid sin kröning lade »lapparna i
Nordlanden» till sin konungatitel, befäste den finska
kolonisationen här uppe och hävdade för övrigt svenskarnas rätt i norr.
Danmark-Norge protesterade, »Flakebäcksprotesten» 1603: »det
fjeld Kolen g0r skel mellem Norges og Sveriges rigen». Men
svenskarna utsände skattekommissioner samt byggde blockhus vid
Ishavskusten till ämbetsmännens skydd (Vadsö, Alten m. fi.).
Häri uppenbarar sig, såsom Kjellén så träffande utrycker sig, »för
första gången i svenska folkets historia den geografiska instinkt,
vars vaknande betecknar ett långt framskridet stadium i folkens
liv»: geografisk avrundning i norr, och efter det naturligaste
skiljemärket, Ofotens och Varangerfjordarnas inskärningar. Vad som
möjliggjorde Sveriges anspråk i norr var den geografiska
konfigurationen därstädes, Kölens »förtunnande» norr om Torneträsk
och landets svaga platåsluttning mot Ishavet.
Men Sverige ägde dock ej kraft nog att bevaka och bevara sina
gränsintressen. Kriget 1611 hade ju i hög grad
Lappmarksgränserna till orsak. I Knärödsfreden 1613 måste Gustav II Adolf
delvis uppgiva den nordliga kusten med undantag av södra
Varanger — t. o. m. sistnämnda punkt vart föremål för olika
tolkningar — han förbehöll sig dock vissa ekonomiska rättigheter
för invånarna där uppe. Sannolikt hade Gustav Adolf kunnat
vinna »avrundningen» i norr i utbyte mot t. ex. Älvsborg, men
Lappmarkstrakterna hade självfallet då icke motsvarande värde.
Knärödsfredens nordgränser voro på grund av sin generella
natur i många avseenden oklara och därigenom föremål för tvister.
Den dubbla — för att ej säga tredubbla (åtminstone i öster)
— skattläggningen fortfor även efter freden i Knäröd; här rådde
ett sannskyldigt condominium\ saken var före på möten i Skeen
(1613), Halmstad (1619), Knäröd (1624) samt slutligen i
Enontekis (1695). Men det var först genom Strömstadstraktaten av den 18
oktober 1751, som, efter långvariga gränsundersökningar, de västra
och norra gränserna mer detaljerat reglerades, också om Sverige
därvid definitivt fick avstå f rån södra Varanger. Förstår 1767 kunde
emellertid den faktiska gränsen erhålla kunglig stadfästelse.
Med undantag av gränsen längst i söder vid Idefjorden och
väster om Enningdalen samt längst i nordöst, mellan Sydvaranger
och Finland, reglerades genom Strömstadsfördraget hela den
svensk-norska gränsen ända från Kornsjö i söder (ros nr 1) —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
