Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2. 6. 1924 - Utrikespolitik och nationellt omdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 287
tvivelsutan oftast fullt uppriktiga älskvärdheter, bara för våra vackra
ögons skull. Alla dessa närmanden, som pågått och för närvarande
pågå, särskilt genom instiftande av de snart tusen och en
svensk-utländska föreningarna, äro lika många uppslagsändar för
opinionsbildning med bestämda syften. För våra intressen är det visserligen
en plikt att därvidlag icke ställa oss avvisande, ty den frivilliga
isoleringen vore en dumhet eller något värre, men den plikten innebär
också och framför allt skyldighet till ett kallt övervakande, att den
angenäma ömsesidiga gästvänskapen icke sträcker sig en tumsbredd
längre, än vad allsidigt goda internationella relationer kräva. Mot
förstucken propaganda, som skickligt vädjar till den mänskliga
svagheten att okritiskt rikta alla sympatier åt just det håll, där man
råkat bli väl mottagen och älskvärt behandlad, måste vi städse sätta
en förbindlig men oböjlig förbehållsamhet. Ty i längden är det här
icke fråga om nöjen och trivsamhet utan om affärer. Det kan
knappast nog understrykas, att hur förträffligt vi trivas med främlingarna
hemma hos oss eller i deras egna länder, kunna den sortens
vänskapsförbindelser intet väga, när det blir fråga om vårt lands
ställning till utrikespolitikens spörsmål.
Den Lindhagenska interpellationen erinrar härom på ett ganska
märkligt sätt. Från svensk synpunkt har det väl — om vi här bortse
från Finlands frihet och betydelsen av förändringarna i Ryssland i. a.
— tett sig som världskrigets enda verkliga vinst för oss, därest det gamla
kivet mellan Danmark och Tyskland om Slesvig nu kunde i en för
bägge parter anständig form biläggas. Den rättvisan skall framtiden
säkert göra åt både Danmarks och Tysklands regeringar åren 1919—20
— i varje fall åt Danmarks — att de genomgående med klokt omdöme
sökte finna en skälig och hållbar lösning. De neutrala stater, som därtill
medverkade, inlade en verklig förtjänst om den allmänna freden. Det
är då en ytterst nedslående företeelse, att hetsiga hjärnor på ömse
sidor om den nya gränslinjen icke vilja finna sig i denna uppgörelse
utan med förnyad iver kastat sig in på agitation i de språkligt
blandade distrikten. Så vitt det nu kan bedömas, synes skulden här vara
vida mer tysk än dansk, men den är nog icke uteslutande tysk;
säkert är åtminstone, att den gamla nationalkampen uppblåses från båda
hållen, och att det artar sig till, att denna visserligen lilla och lokalt
begränsade men elakartade oroshärd nu yttermera förvärras. För
oss svenskar står det klart, att här inga den sortens motsättningar
föreligga, som icke med verkligt god vilja till samdräkt kunde utklaras,
och det är oss därför en plikt att göra, vad vi förmå, för att bibringa
båda parter en lugnare syn på saken. Att tala ett sådant
auktoritativt språk, därtill äro emellertid riksdagens kamrar mycket litet
skickade, ty många exempel visa, att parlamentariska debatter hava en
utpräglad förmåga att gjuta olja på lågorna och tillskärpa motsatser.
Därför var det säkert en klok åtgärd, att den Lindhagenska
interpellationen avvisades. Detta är dock allenast ett första moment:
åtskilligt bebådar, att vi under de närmaste åren skola få höra många
både tyska och danska röster, som vilja ensidigt engagera svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
