Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2. 6. 1924 - Valen i Tyskland och Frankrike - Situationen i försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 DAGENS FRÅGOR
på de viktigaste platserna ett par högerkolleger. Han aktades och
ärades från bägge hållen, men kunde ej på samma sätt som Glemenceau
elda och entuasiasmera och gav ingen av de tävlande partigrupperna
den känslan, att han helt var dess man. Därtill kom »demokratisk»
reaktion mot vissa diktatorsmetoder, den gamla frimurarradikalismens
misstämning över de kyrkliga kretsarnas efter kriget ökade inflytande
m. m., m. m. Resultatet blev en vänsterseger, vars räckvidd dock till
stor del kommer att bero på graden av sammanhållning inom det
ganska heterogena vänsterblocket. Först socialisternas
partiöverläggningar 1—2 juni skola ju exempelvis avgöra, om socialistledarna
med partiets begivande få inträda eller ej i ett borgerligt radikalt
kabinett.
Den nya franska ministären bör kunna något lättare än Poincaré
förhandla om samförstånd med England, och dess moderatare
tendenser tilltala säkerligen Belgien mera än Poincarés sträva förslag
till gemensam aktion, vilka nog ibland frestat Brysselregeringens
tålamod mer än som synts offentligen. Här framskymta alltså ökade
samförståndsmöjligheter i skadeståndsfrågan. Det vore då synnerligen
beklagligt, om Tyskland nu skulle försitta detta tillfälle till en något så
när rimlig uppgörelse och i stället genom brysk negativ
demonstrationspolitik riskera nya markkatastrofer och bidraga till att ge ny
vind i seglen åt de för ögonblicket av valmotgångarna besvärade
omedgörlighetsmännen i Frankrike.
Hoppet är det sista som överger människan, därom
vittnar på ett oefterhärmligt sätt den Tryggerska
regeringens politik i försvarsfrågan. Fastän det sedan månader
tillbaka stått klart för envar, att regeringens samförståndsprogram
absolut icke hade några utsikter att vare sig obeskuret eller i sina
allmänna huvuddrag antagas av 1924 års riksdag, ha herr Trygger och
hans kolleger liksom Hilde i Bygmester Solness gått och väntat på
»det umulige». Försvarsutskottets första omröstningar, som i själva
verket avgjorde utgången, gåvo regeringen ett tillfälle att träda
tillbaka, som emellertid försummades. Den enastående ostentativa
form utskottet valde för att kungöra regeringsförslagets skeppsbrott
borde ha inneburit en fullgod motivering för ett sådant steg, och
vänsterpartierna hade därigenom sett sina terminsspekulationer i
parlamentarisk ansvarslöshet överkorsade. Det har överhuvud varit
prövande att iakttaga, hur regeringen åsidosatt alla möjligheter att öva
press på sina försvarsljumma motparter. Ännu i sitt stora
riksdagsanförande den 23 maj — ur flera synpunkter en betydande
prestation — lämnade statsministern ju kamrarna i ovisshet om, vilken
hållning regeringen i sista omgången hade för avsikt att intaga. Man
har ett starkt intryck av, att den kraftutveckling regeringen varit
mäktig genomgående uttryckt sig i en strävan att hålla tillbaka
högerpartiets försök att åvägabringa en saklig förstärkning av den
kungliga propositionen. Denna strävan har så till vida lyckats, som
högermotionerna i försvarsfrågan endast i stympat skick återgå i
högerns utskottsreservation. Herr Trygger hade alldeles rätt, när
Situationen i
försvarsfrågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
