Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 VERNER SÖDERBERG
didaten» Brisson. Om Faure som president är föga mer att säga
än att det föll på hans lott att i Kronstadt assistera vid
franskryska alliansens högtidliga proklamerande och att han efter
förmåga sökte motarbeta Dreyfusprocessens revision. När han den
1-6 febr. 1899 död eller döende fördes hem till sitt palats, var
Dreyfusaffären som värst tillspetsad, och de mest fanatiska
nationalisterna förföljde de närmaste månaderna den nyvalde
presidenten, Emile Loubet, med förolämpande demonstrationer,
kulminerande i den scen, då en monarkist vid
Auteuilkapplöp-ningarna utförde hjältedaten att med sin käpp söka slå hatten
av republikens president. Loubet samverkade lojalt med
Waldeck-Rousseau vid Dreyfusaffärens avveckling och var i övrigt,
liksom sin efterträdare Armand Falliéres., en taktfull och korrekt
statschef utan större mått av personlig aktivitet. Bägge hade
från senatspresidiet nått statens högsta värdighet och bägge
drogo sig efter slutad ämbetstid tillbaka till sitt otium cam
digni-tate. Det föreföll nästan, som om detta otium för dem, rent
politiskt sett, börjat redan vid presidentvalet. Joseph-Barthélemy
skriver om deras tid: »Presidentposten föreföll som en hedervärd
reträttplats för en av politiska strider uttröttad veteran, av vilken
man begär råd, dem man icke ämnar följa, och som sålunda i
vad som kallats statens främsta ämbete finner sig ha lämnat
de offentliga angelägenheterna.»
I stället för en gammal senatspresident blev 1913 för första
gången en i sin fulla kraft stående fungerande konseljpresident,
Raymond Poincaré, vald till republikens president. Utrikespolitik
hade av gammalt varit hans specialitet, och världskriget bidrog
väl i sin mån till att han även i Élyséepalatset förblev verksam
utrikespolitiker. Åtminstone sedan Clemenceau i november 1917
blivit konseljpresident, nödgades emellertid Poincaré inskränka
denna sin aktivitet till vad svenskt författningsspråk kallar
»kraftiga föreställningar». Det var Clemenceau som styrde, och
Poincaré har sedermera offentligen skarpt kritiserat
Versaillestraktaten och omtalat det resultatlösa motstånd han rest mot flera
av dess bestämmelser under tiden för deras utarbetande. I strid
mot alla äldre prejudikat — om man bortser från Thiers —
återgick han 1920 från presidentskapet till den aktiva politiken
och drog därvid fördel av den ökade auktoritet statschefsposten
givit honom.
Om hans efterträdare, Paul Deschanel, påstods tidigt, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
