- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjortonde årgången. 1924 /
375

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

motiverad och stärker intresset för att snart på nytt få se den
fantastiska offerscenen, den Larssonska ljusa konstnärsbanans egenartade,
högspända epilog.

Fascismen och
demokratien.



Det kan svårligen bestridas, att det i många länder,
bland dem vårt eget, råder ett växande missnöje
med det sätt, varpå parlamenten utöva dem åliggande skyldigheter.
Den parlamentariska demokratien har kommit i vanrykte, och dess
egna förfäktare visa tydliga tecken till oro för vad den närvarande
kritiska perioden skall medföra. Det enda land, där man på allvar tagit itu
med problemet om demokratiens reorganisation, är Italien.
Fascismens gripande av makten är visserligen ett av världskrigets
erfarenheter föranlett försök till en allmän nationell renässans, men det
samtidigt proklamerade praktiskt-politiska arbetsprogrammet är till
sin innebörd en den kraftigaste reaktion mot den form av demokrati,
som under liberalt och socialistiskt hägn en tid frodats i Italien.
Intet under därför, att fascismen av demokratiens koryféer där och
annorstädes mottagits med utomordentligt skarp kritik.

Fascismens ledare Mussolini har helt nyligen under en intervju
bestämt förklarat sig icke vara fiende till demokrati överhuvudtaget:
»Intet är mera fjärran från min eller fascismens tanke än den
doktrinära antidemokratism, som tillhör dem som drömma om reaktion.»
Men redan tidigt spåras en bestämd fiendskap mot den demokrati,
som utvecklat sig i den liberala staten, en stat, »i vilken envar, från
statschefen till den lägste vaktmästaren i ett verk, gjorde allt för att
försvaga, glömma och förflyktiga statens auktoritet. Från kungen,
alltför demokratisk, till den lägste funktionären, ha vi undergått
konsekvenserna av denna falska livsuppfattning. Demokratin trodde, att
den gjorde sig uppskattad bland folkets massa, och begrep icke, att
denna massa föraktar dem, som icke ha mod att vara det, som de
böra vara.» Mussolini bröt med denna tradition, stödd på sin
fascistiska organisation. Utgångspunkten var visserligen revolutionär,
en del åtgärder i samband med makttillgreppet likaså, om också
formellt godkända av en maktlös folkrepresentation. Men hans
strävan var genast att befria sig från det revolutionära och skapa en
författningsenlig grundval. Parlamentsfientlig var icke den nya regimen,
men fientlig mot det parlament, som fanns. Mussolini har velat
»ersätta en odisciplinerad kammare, ett föremål för åtlöje, med en
respekterad kammare», och han har framför allt vänt sig emot att
parlamentet, såsom hittills i stor utsträckning skett, skall leda regeringen.
Regeringen bör ej vara viljelös och huvudlös gent emot parlamentet.
Mussolini betraktar ej den moderna parlamentarismen såsom en
slutgiltig lösning av problemet om maktbalansen inom staten.
Parlamentarismen, en gång behövlig och nyttig, har nått sin fulländning
och övergår att bli en historisk företeelse. Folkrepresentanterna ha
genom partibandens åtstramning upphört att ge det uttryck för de
bästa strävandena inom folket, som skulle ge berättigande åt deras
inflytelserika ställning. De ha blivit uttryck för medelmåttorna, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:36:27 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1924/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free