Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nya romaner och berättelser. Av O. Wieselgren - Pär Lagerkvist: Gäst hos verkligheten - Ejnar Smith: Arvegodset - Gurli Hertzman-Eriksson: Resan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 LITTERATUR
mor och dotter är visserligen gjord med nästan överdrivet hård hand,
men på samma gång äger den i sin osentimentala skärpa en stark
och övertygande påtaglighet. Det bästa i hela boken är emellertid
teckningen av den gamle originelle konsertmästaren P. A. Marius och
hans familj, en alldeles förträfflig interiör från ett litet stockholmskt
konstnärshem, tämligen bohemartat men sammanhållet av varm
hängivenhet och trofast självuppoffring. I sin vinnande och älskvärda
omedelbarhet tillhör detta utan tvivel det bästa författarinnan
åstadkommit av människoskildring.
Gäst hos verkligheten är en titel som skulle kunna användas
på mycket av vad Pär Lagerkvist skrivit, ty känslan av skälvande
vilsenhet och främlingskap inför tillvaron är ett drag som återkommer
överallt i hans diktning. Hans senaste bok är ett försök att visa
hur denna känsla växer fram hos barnet, då dess fantasi börjar
sysselsätta sig med livets underliga gåtor. Av yttre tilldragelser rymmer
skildringen föga, knappast mera än det enklast möjliga — blott några
episoder från ett litet stationssamhälle, minnen från sommardagar
och höstkvällar, syskonlekar och ensamt, tungsint barngrubbel. Och
bakom allt står den stora gåtan döden, som ett tillfälligt framkastat
ord en gång ställt upp för en gosse, den lille skygge och brådmogne
Anders, son till en av arbetarna vid stationen. I skildringen av
barnets skräckblandade undran över det oförklarliga som döden
innebär har Lagerkvist fått in något av den suggestiva intensitet som ger
hans diktning dess särprägel och som ibland kan komma oss att se
bort från dess formlöshet och dess avsiktliga bizarreri. Det finns
säkerligen hos Lagerkvist ämne till en äkta diktare, faslän han ännu
icke lyckats skapa något verk som helt motsvarar vad han borde
kunna ge. Vad han skrivit, hans lyrik blott undantagen, gör intryck
av att vara tillkommet under en fortsatt ångestnevros. Detta gäller
även om hans senaste bok. Men förr än han lyckats frigöra sig
från denna skräckstämning kan han väl knappast tänkas utveckla sig
till den konstnärliga jämvikt, som ensamt skulle kunna giva hans
diktning en ny och mera fruktbar utgångspunkt.
Ejnar Smith har sedan många år tillbaka sin trogna publik, och
att hans roman Arvegodset gått ut i ett tiotal upplagor är därför
icke ägnat att förvåna. Det är icke något särdeles märkvärdigt arbete,
men det är välgiort, lättläst och lagom spännande, d. v. s. så att det
håller intresset vaket utan att därför fresta alltför hårt på nerverna.
Ett par av figurerna äro dessutom givna med ej ringa träffsäkerhet;
särskilt minns man en känsligt giord teckning av en tystlåten och
blyg flicka i övergångsåren. Det sociala problem, som skall utgöra
bakgrunden för det hela, är kanske däremot något för primitivt
uppfattat. Men att giva några synpunkter på jordfrågan har ej ingått i
författarens avsikter, ooh säkert äro hans läsare benägna att därför
betyga honom sin livliga tacksamhet.
Gurli Hertzman-Eriksson har otvetydiga förutsättningar för att med
tiden utvecklas till något i ungefär samma genre som Ejnar Smith.
Hon kan konsten att berätta solitt, vederhäftigt och ej ulan en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
