Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ny svensk lyrik. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 61
gång ett onus som lyrikern måste påtaga sig, om hans verk skall
bliva helt lödigt. Jag vill inle säga att Karl Asplunds sista bok har
många fläckar av denna art, men där finns en del vårdslösade rader,,
som borde ha omarbetats.
»Klockbojen» spänner som förut antytts över stora områden och
innehåller ytterst få, om ens några dikter, som icke äro värda att
anbefallas åt dem, som tycka om svensk lyrik. Anmälaren, som på
några rader skall söka ge en föreställning om boken, tvekar dock
icke i valet, då han ser sig om efter några diktgrupper att särskilt
framhäva. Bokens titel anspelar om man så vill på de båda
avdelningar, som fängsla starkast. Skalden ser i klockbojen, som klingar
över de öde vattnen, en symbol för den sorg, som alltid, dag och
natt, ringer inom honom. Symboliken ligger naturligt tillför denr
som, själv härstammande från sjöfolk, levat sina rikaste stunder vid
och på havet. I det fång av dikter, varmed Karl Asplund inleder
sin samling, framträder han som en inspirerad poetisk förklarare av
den uppsvenska skärgårdens egen kärva skönhet. Vår litteratur har
många prosaister, som ägnat skärgårdens natur och folk sin hyllning
(Strindberg, Engström, Siwertz och nu sist Didring), men det torde
vara tvivel underkastat om någon lyriker lovsjungit denna värld lika
på en gäng sakligt och hänfört som Asplund. Redan i invokationens
praktfullt böljande strofer kommer ömhetsbetygelsen:
Silkesblå, Tyrrhenska vågor har jag sett i glitter bära
vaggande latinska segel till en lättings ögonlust,
mumlande Catullus’ rytmer till en blodvarm skönhets ära,
bristande med klang av klockor mot en varm och lycklig kust.
Lång och blank Atlanterdyning såg jag i kaskader brytas
och i klara kurvor teckna spår i Brightons mjuka sand,
hörde havets bleka trollsång som en sångarhälsning bytas
med de mjuka fältens lärksång i ett solblekt brittiskt land.
Vågor, vid er sång ett eko vaket i mitt hjärta lystrar,
ekot ifrån andra vågor i en annan älskad trakt,
där kring blanka skärgårdshällar smeksamt edra svenska
systrar
gnola visor, gamla visor, i en trygg och hemvan takt.
I nästa dikt presenterar han med öm och klar konst sin
barndoms ferievärld: den sörmländska lotsstationen, sådan som den
hemförlovade skolpojken såg den:
Ett sommarrike, fullt av dyningsdån,
av trutägg, måsars skrik och abborrpinnar.
Han tecknar havets arbetare (»Galeasen Johannes», »Kapten»), han
besjunger baken, där »vinddrivet sjöfolk i nöd» i gångna tider fått
mat och hägn, och han ger i »Skäret» en syntes av de östsvenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
