Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor januari 1926 - Författning och förvaltning - Regeringskrisen och den nya ministären i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 DAGENS FRÅGOR
har svårt att värja sig för misstanken, att denna anordning avser
möjliggörandet av ett slags »parlamentarisering» av förvaltningen, en
inkörsport för partidemokratismen sålunda. Det är allt skäl att stäcka
dylika aspirationer i lindan. Den demokratiserade författningen får
under inga förhållanden tillåtas sprida sina partimachinationer in
över Sveriges med rätta för sitt oberoende beprisade, högtstående
statsförvaltning.
Helsingfors i januari 1926.
Natten mot den 10 dec. i fjol led den av det
finska samlingspartiet och agrarförbundet
under medverkan av några partilösa ministrar senaste vår bildade
regeringen Tulenheimo ett nederlag i frågan om flottbyggnadsanslag.
Riksdagen beviljade det belopp regeringen äskade för nästa år, men vägrade
att godkänna en motivering till detta anslag, vilken regeringen önskat för
att känna sig säkrare på att även för år 1927 — d. v. s. intill dess
den ordinarie flottbyggnadslagen, som beräknas träda i kraft med år
1928, bestämmer anslagen för de följande fyra åren — nödiga medel
skulle finnas för flottbyggandet, som nu kommer att vidtaga. Någon
absolut säkerhet skulle icke den påyrkade motiveringen givit, och
något tvivel om riksdagens beredvillighet att även för följande
budgetår bevilja nödigt anslag för flottan torde icke finnas. Det var alltså
icke i sak en konflikt mellan försvarsvilja och sparsamhet eller
överhuvud någon saklig motsättning mellan ministären och
riksdagsmajoriteten i denna fråga. Motiveringens godkännande var för Tulenheimo
och hans krigsminister, den säkerligen med orätt från olika håll hårt
angripne herr Lampén, närmast en prestigefråga och riksdagens
avböjande hållning inte ett bevis på avoghet mot anslag till flottan utan
ett uttryck för ett allmänt missnöje med ministären. Trots
statsministerns mycket vinnande och i många avseenden erkänt
framstående egenskaper har nämligen ministären lyckats stöta sig både med
fiender och vänner, utan att vinna någon grupps odelade förtroende.
Regeringen drog konsekvenserna av sitt nederlag och inlämnade
omedelbart sin avskedsansökan.
I fullkomlig överensstämmelse med parlamentarisk praxis vände
sig president Relander först till det borgerliga parti, finska
framstegspartiet, som främst stått i opposition mot ministären Tulenheimo,
och erbjöd åt dess främste representant i riksdagen, herr Mantere,
att bilda ny ministär. Närmast tänkte man sig härvid en allmän
borgerlig koalition — Finlands socialdemokrater förhålla sig än så
länge negativt till regeringsansvaret. Herr Mantere lär själv ej varit
ovillig, men så var i stället hans parti. Under president Ståhlbergs
tid har partiet så gott som oavbrutet varit företrätt i regeringen, men
nu fann det med sin fördel förenligt att avböja inträde i denna.
Därigenom har partiet bevarat sin oppositionsställning, tydligen för
att kunna utnyttja den med tanke på nästa riksdagsval, vilka borde
äga rum sommaren 1927, orn ej riksdagen tidigare upplöses. I
Finland liksom i de skandinaviska länderna överhuvud anses det ju
Regeringskrisen oeh den
nya ministären i Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
