Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Gustaf Hellström: Mannen vid ratten - Agnes von Krusenstierna: Resa till kejsarens hotell - Einar Smith: Tilleman Kruse - Ernst Didring: Mästerlotsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 49
all rimlighets namn inte de stackars männens fel att kvinnorna så
föga intressera sig för deltagandet i det offentliga livets
angelägenheter?
Gustaf Hellströms novellsamling Mannen vid ratten föranleder icke
många reflexioner. De flesta berättelserna förråda att författaren
under årens lopp tagit allt för starka intryck av den genre, som inom
den anglosachsiska världen benämnes short störtes. Han skriver sina
historietter med van hand, och det finnes ingen av dem som alldeles
saknar sin point; men intrycket är icke bestående, figurerna, om än
elegant och säkert skisserade, förflyktigas snabbt, och det hela har
föga intresse utöver ögonblickets. Vid vissa amerikanska universitet
lär det finnas särskilda professurer i short-story-writing. Utan tvivel
skulle Gustaf Hellström med heder kunna bekläda en dylik; men man
tycker nästan att en författare med hans begåvning borde sätta sitt
mål litet högre.
Med tredje bandet av Tonyböckerna, betitlat Resa till kejsarens
hotell, synes Agnes von Krusenstierna tills vidare åtminstone ha
avslutat sin skildring av Tony Hastfehrs livsutveckling. Det sista
bandet i serien företer än mera motbjudande drag än de föregående; det
utgör faktiskt intet annat än en detaljerad journal över en utbrytande
sinnessjukdom, dubbelt ohygglig genom författarinnans skarpa
iakttagelseförmåga och exakta framställningssätt. Från litterär synpunkt
må endast konstateras att stilen är förträfflig; i övrigt faller
skildringens bedömande icke inom litteraturkritikerns utan inom
psykia-trikerns område.
Hederlig berättarkonst är det enda man kan säga om Einar
Smiths bohusländska skärgårdshistoria Tilleman Kruse.
Författaren känner sina typer och vet vad de gå för. Därför kan han också
skildra dem på ett fullt auktoritativt sätt, men något därutöver
förmår han icke att förläna sina skildringar. Det hela verkar i allt
för hög grad tillkommet på beställning. Som förströelselitteratur
betraktad kan man emellertid med gott samvete skänka boken sitt
erkännande, ty utan tvivel står den|högre än det mesta av vad som
i den genren plägar bjudas vårt publikum.
Ungefär samma omdöme kan fällas om Ernst Didrings Mästerlotsen,
en fortsättning på hans för ett år sedan publicerade roman Stormens
öar. Skillnaden mellan Didring och Einar Smith är i huvudsak
geografisk; den ene håller sig till Bohuslän, den andre till Stockholms
skärgård. I övrigt finner man hos båda samma otvivelaktiga
vederhäftighet och samma respektabla fastän något torra och onyanserade
berättarmaner. Här och var söker Didring ge sin skildring ett mera
litterärt snitt, men det lyckas ej särdeles bra. Som psykolog når
han ej över genomsnittet. Vida mer till sin fördel är han i detaljer
som exempelvis den spännande skildringen av den stora engelska
ångarens grundstötning ute i havsbandet vid Fejan. Så länge Didring
håller sig på saklig grund är allting gott och väl; det är blott när
han nödgas lita till sin egen fantasi som krafterna visa sig,
otillräckliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
