Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Humanitetsreligion och kristendom. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enahanda. När en undertryckt samhällsklass får sina
medborgerliga rättigheter och sin yttre existens tryggade, då lossna även
de band, som hållit klassen samlad till ett slutet helt.
Klass-solidariteten är helt betingad av klasskampen. Då klasskampen
slutat med seger, faller klass-solidariteten automatiskt sönder
och övergår till en fack-solidaritet, som öppet hävdar det trängre
fackets intressen gentemot klassen som helhet. Ett skolexempel
på detta förhållande ha vi i vår riksbekanta stockholmska s. k.
murar-moral, som säkert icke får betraktas som en tillfällig
företeelse. Den tilltagande spänningen mellan exportarbetarnas och
hemindustriens intressen och anspråk bär syn för sägen. Om
den sociala moralen skall undgå det paradoxala ödet att
upplösas i jämbredd med det sociala välståndets tillväxt, måste den
tydligen söka sig fram till djupare flöden än dem, som rinna
upp på intressegemenskapens mark.
Alldeles samma procedur upprepar sig ifråga om den
nationella solidariteten. Under starkt yttre tryck kan ett folk svetsas
samman så, att dess medlemmar bli i stånd till heroiska offer
för varandra och det hela. Naturligtvis finnes även här en
bristningsgräns. Men historien betygar till övermått, att intet är
mera påfrestande för allmänandan inom ett folk än en lång
fredsperiod. Den är i själva verket ett större moraliskt
kraftprov än den krigiska kraftutvecklingens.
Frågan om solidariteten komma vi emellertid icke ifrån.
Den innesluter verkligen den mänskliga sammanlevnadens
djupaste problem. Av det föregående framgår nu, att såväl den
socialistiska som den nationalistiska solidariteten lever på
medvetandet att nödgas bekämpa och försvara sig mot en makt,
som hotar den egna gruppens existens. Detta är helt enkelt en
psykologisk nödvändighet. Solidaritet förutsätter en gräns som
det gäller att med gemensamma krafter försvara eller utvidga.
Felet var blott i de berörda fallen, att gränsen var godtycklig
eller åtminstone tillfällig, emedan den skilde grupp från grupp,
klass från klass, nation från nation, människa från människa.
Skall solidariteten kunna bli universell, får gränsen icke läggas
mellan människorna utan inne i människan. Här är det, som
kristendomen sätter in med sin enligt min mening absolut
överlägsna livsbetraktelse. Klass-, parti-, ras- och nationsgränser
försvinna till oväsentligheter inför det allt överskyggande faktum,
att varje människobröst är skådeplats för striden mellan gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
