Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk folkminnesforskning och dess nutidsläge. Av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK FOLKMINNESFORSKNING OCH DESS NUTIDSLÄGE 93
Vad fattas oss då, för att Sverige skall kunna rycka upp vid
sidan av sina nordiska systerfolk i fråga om utforskningen av
det folkliga kulturarvet? Svaret ges lättast genom en jämförelse
mellan de organ folkminnesforskningen (inklusive
folkminnesinsamlingen) har till sitt förfogande på det ena och det andra
hållet. — Vad en vetenskap först och främst behöver för att
på allvar kunna göra sig gällande som ett led i det nationella
kulturarbetet, är kanske en fast ställning vid
universitetsundervisningen. Norge gick beträffande folkminnesforskningen i
spetsen genom upprättandet av en universitetsprofessur år 1885, vars
första innehavare blev Moltke Moe. I Danmark bekläddes en
professur i folkminnesforskning under åren 1913—1917 av Axel
Olrik, till vilken man dock inte senare funnit någon värdig
efterträdare. Finland fick sin första professur i »finsk och jämförande
folkdiktsforskning» år 1898 — den innehas alltjämt av Kaarle
Krohn — och den blomstring som denna forskningsgren snart
uppnådde, liksom den djupgående betydelse för finskt kulturliv
som man med rätta tillskrev densamma, har sedan dess
medfört upprättandet vid Helsingfors universitet av ytterligare två
professurer och två avlönade docenturer inom samma
ämnesområde, förutom en professur i finsk etnografi. — Finlands svenskar
ha under intrycket härav sporrats till motsvarande ansträngningar:
vid den av enskild offervilja skapade Åbo Akademi finnes för
närvarande en professur i nordisk kulturhistoria och
folklivsforskning (innehavare G. Nikander) och en i folkmusik och
folkdiktning (innehavare Otto Andersson).
Och Sverige? Jå, i folkminnesforskning finnas för närvarande
två docenter, C. W. von Sydow i Lund (sedan 1910) och Wald.
Liungman i Göteborg (sedan 1926). Punkt och slut. I likhet
med andra svenska docenter åtnjuta de ingen fast lön. Den år
1919 genom donation av familjen Hallwyl upprättade
professuren i »nordisk och jämförande folklivsforskning» vid Nordiska
Museet, lär väl knappast komma den egentliga
folkminnesforskningen till godo annat än inom vissa gränsområden. Svensk
folkminnesforskning kan nog peka på vackra, delvis
internationellt uppskattade insatser (arbeten av — förutom de nyss
nämnda — Henrik Schiick, Richard Steffen, Sverker Ek på folkvisans
gebit, och inom andra områden av Edvard Hammarstedt,
Martin P:n Nilsson, Nils Ahnlund) och den har en rad intresserade
medarbetare (se tidskrifterna »Folkminnen och Folktankar» samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
