Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - En märklig kulturskildring. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 145
inträde i kyrkans tjänst; talrikast företrädda voro borgarsönerna. Medan
den svensktalande allmogen mera sällan lät sina barn gå den lärda
vägen, voro vissa framskridna och välmående finskbygder verkliga
stamcentra för prästrekryteringen. Sedan reformationen givit
prästerna rätt att bilda familjer, utvecklade sig ur ovannämnda element
en grupp av prästsläkter, vilka företrädesvis rekryterade de bättre
prästerliga tjänsterna och hastigt bildade en verklig, klart markerad
grupp inom befolkningen. Vid sidan av denna »prästaristokrati»
framträder i författarens skildringar en prästerskapets underklass, ett
verkligt »prästproletariat», som med stor konsekvens hänvisades till
biträdande sysslor, kaplanstjänster och fattiga, oftast nygrundade
ödemarksförsamlingar. Författaren talar om, hur »adjunkten och hans förman
mången gång i åskådningssätt, seder och vanor företräda tvenne
motsatta läger, underklassens och överklassens, vilka instinktmässigt voro
fientligt stämda inbördes eller åtminstone voro främmande för
varandra».
Mörk är skildringen av bildningstillståndet, levnadsvanorna och den
ekonomiska nivån hos prästerskapets lägsta skikt, hos vilket under
fattigdomens tryck långt fram i tiden en råare och våldsammare epoks
»brännvinsseder med åtföljande fylleri, våldsamheter och slagsmål»
fortlevde. I själva verket höjde sig de präster, som tillhörde
»prästproletariatet», föga över de fattiga klasser, från vilka de merendels
utgått och i vilka deras efterkommande i regel snart nog försvunno.
Om sålunda sociala och ekonomiska förhållanden mellan
prästerskapets olika skikt uppdrog en nästan oöverkomlig skiljemur, måste
»prästaristokratien» hämta förstärkning från annat håll, då den ej
kunde undvara nytt blod, trots all stråvan att bevara de förnämligare
tjänsterna åt sina egna. Framförallt nyrekryterades den, sedan adeln
upphört att ägna sig åt kyrkans tjänst, från samhällselement sådana
som fogdar, borgare och storbönder, alltså från den burgna
medelklassen, med vilken prästerskapets överklass också i
förmögenhets-ställning, bildning och åskådningssätt alltmera assimilerades, ej minst
genom täta giftermålsförbindelser. Ett annat tillskott utgjorde
nykomlingar från det egentliga Sverige, vilka »på grund av sin bättre kunskap
i svenska språket men antagligen också på grund av sina mera
förfinade seder» lätt funno anställning som hemlärare i förnäma hus
och tack vare sina sålunda vunna relationer hastigt befordrades till goda
pastorat.
Någon legal bekräftelse på sin särställning i form av privilegier
eller andra rättsregler kunde »prästaristokratien» av naturliga skäl aldrig
uppnå eller ens göra anspråk på. Men i gengäld befästes denna
särställning genom en rad sedvänjor, som tillsammantagna på det mest
effektiva sätt betryggade de stora pastoratens succession inom de egna
kretsarna. De undersökningar, författaren ägnar åt dessa egenartade, för
vår tids uppfattningssätt ofta ytterst främmande sedvänjor, föra djupt
in i det gamla ståndsbundna samhällets åskådningssätt och tankevanor.
Man läse t. ex. det fängslande kapitlet om det länge fortlevande
trohetsförhållandet mellan församlingen och dess präst, med dess prägel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
