Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kring Stockholms blodbad. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 NILS AHNLUND
sättet mer svävande i ett senare framdraget koncept till aktstycket.
Paludan-Muller föredrog emellertid de tre domherrarnas relation.
Erslev åter, en av Nordens mest auktoritativa forskare på
källkritikens område, förklarar de stridiga utsagorna i dokumenten i
grunden förenliga eller för sammanhanget oväsentliga. Gottfrid
Carlsson (i Historisk tidskrift 1920) betonar kättarförklaringens
begränsade värde som källa till blodbadets förhistoria; hans
undersökning vill särskilt uppvisa, att Trolle endast avsett att väcka
ersättningskrav och stått främmande för tanken på vad som
skedde. Liksom förut Paludan-Muller finner L. Weibull nödvändigt
att träffa ett bestämt val mellan kättarförklaringen och relationen,
men valet utfaller i motsatt riktning, detta ehuru de tre kanik
ernås utsagor om Trolles oförsonlighet i sin mån kunde styrka
Weibulls uppfattning om honom som: drivande kraft.
Kättar-förklaringen ställes av denne författare beslutsamt i förgrunden.
Kristiern är under processen uteslutande representanten för den
världsliga armen, som ärkebiskopen kallar till bistånd. »Han är
med i aktionen. Men han är med endast såsom var och en annan
konung skulle varit». Mot Weibull har slutligen Josef Sandström
(i Historisk tidskrift 1928) hävdat en åsikt, som till slutsatsen nära
sammanfaller med Huitfelds. Kättarforklaringen tillhör
händelseskedet efter blodbadet och står möjligen i samband med senare
försök att inför påven rättfärdiga vad som skett.
Endast helt sammanfattande och utan möjlighet att skänka
full rättvisa åt alla förebragta motiveringar har här den centrala
stridsfrågans läge och vandringsgång kunnat skisseras, Icke heller
är det här möjligt att taga ställning till problemet i enskildheter.
Men några fäkta och moment skola framhävas, vilka för dess
uppfattande synas mig betydelsefulla.
Ett vittnesbörd har bevarats till eftervärlden om det sätt, varpå
kättardomen tagits i användning. Den 10 november 1520 sänder
konung Kristiern Jens Matsson till Tavastehus för att anamma
slottsloven av frn Kristinas karlar. »Nu är hon död för världen»,
falla kungens ord i det beledsagande brevet, »ty hon är dömd
med de andra för uppenbart kätteri, och är straff dem övergånget
mesta parten efter Sveriges lag». Vägrar nu hennes folk att
överlämna slottet, så komma de att betraktas som »partiske med de
andre» och drabbas av samma straff. Efter fullgjort värv
infinner sig Jens Matsson på våren 1521 i Stockholm, där Knut
Skrivare den 26 maj uppgör en längd över diverse »klenodier»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
