Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1928 - Den nya franska ministärens politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antifascistisk italiensk landsflykting, Modugno, som mördat Italiens konsul
i Paris, greve Nardini. Mördaren hade förgäves sökt konsulatets hjälp
för att få utresetillstånd åt sin i Italien kvarhållna hustru, och dådet
sade han sig ha begått i harm över det högdraget avvisande sätt,
varpå hans fyra gånger på två månader upprepade anhållan
behandlats. Med 7 röster mot 5 beslöt juryn behandla mordet som
»politisk förbrytelse», och Modugno slapp undan med två års fängelse och
obetydliga böter. Det hör till Parisrättvisans egendomligheter, att
juryn för att trygga denna lindriga straffutmätning frikände Modugno
från anklagelsen för mord och dömde honom för — »misshandel,
som ej vållat varaktig oförmögenhet till arbete». I Italien följde nu
harmsna pressuttalanden och studentdemonstrationer, beledsagade av
en officiell kommuniké, vari Mussolini förklarade, att den franska
jurydomen fyllt det italienska folket med djup och berättigad sorg
och att studenternas »spontana demonstrationer» kännetecknats av
»fullständig disciplin». I pressen talades häftiga ord om att
fransmännen numera ej ens beslöjade sin gamla illvilja mot Italien och
att särskilt Poincaré givit prov på sina hatfulla känslor redan under
Tripoliskriget; det vore därför på tiden att avbryta de förhandlingar,
som just pågå i Rom med franske ambassadören om biläggande av
en del på sista tiden hopade tvistefrågor. Den franska pressen
svarade med mycken moderation, beklagade jurydomen, men påpekade,
att regeringen ej kunde ingripa i rättskipningen eller behandla
inflyttade italienare olika alltefter deras individuella uppfattning av
fascismen. De italienska tidningarnas överord voro, framhöll man, desto
betänkligare, enär de med hänsyn till dessa tidningars beroende av
regeringen måste anses nära nog officiösa.
Det föll på Briands lott att här säga ett lugnande ord. I sitt stora
tal vid utrikesbudgetens behandling avgav han en formlig
kärleksförklaring till Italien. Krig mellan Frankrike och Italien vore löjligt
och naturvidrigt. »Vad än hända må, aldrig skall Frankrike beröva
Italien sin vänskap». Jurydomen var lika främmande för regeringen
som för hela det franska folket. De italienska tidningsmän, som
skrevo om franskt hot mot Italien, togo onekligen munnen full. När
en deputerad härvid insköt, att det var »regeringens press>,
replikerade Briand blixtsnabbt: »Tror Ni, att konstateranden av detta slag
gagna freden?» Briand slöt med några varnande ord om den respekt
inflyttade främlingar voro skyldiga fransk gästfrihet.
Briandtalet i fråga var en av hans allra skickligaste prestationer,
mjukt i form och fast i sak, fredsoptimistiskt, men samtidigt varnande
dem, som ej ha Frankrikes uppfattning om innebörden av begreppet
fred och vägen dit. På en viktig punkt av talet betonade Briand, att
han och Poincaré voro fullt eniga, och Poincaré inpassade ett
bekräftande »absolument». Talet fick därigenom karaktären av franskt
utrikesprogram vid skadeståndsförhandlingarnas öppnande genom
Briands och Chamberlains möte med Stresemann i Lugano.
Dessutom återupprepade det Briands varning vid Genèvemötet mot den
österrikiska »Anschluss»-rörelsen, detta sista med tillägg av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
