- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
137

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Adelsjunkrar, brukspatroner och präster. Av Carl Hallendorff - Vivi Horn f. Ankarcrona: Herrarna till Runsa - Ada Rydström och Gerhard Hafström: Boken om Tjust. VII - Hugo Hamilton: Hågkomster - Marika Stjernstedt: Mitt och de mina - Signe Taube f. Wennerberg: Prostinnan - Teodor Holmberg: Människor och kulturbilder från 1800-talet - Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838—1875 - George Scott och hans verksamhet i Sverige. II. Handlingar, tal och brev. Utg. av Gunnar Westin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för storgodsen. Sä blevo glansdagarna också nedgångsdagar, tyngda
av problemet att sörja för framtiden.

Bruksägaren Baltzar de Maré till Ankarsrum, en gång med mycket
fog kallad kungen i Tjust, fick icke själv röna samma nedslående
erfarenheter, men de uteblevo ej för hans närmare efterkommande.
De Maré, som vid unga år ärvt det efter dåtida förhållanden högst
betydande järnbruket Ankarsrum, var verkligen under sin krafts tid,
från Karl Johans senare år t. o. m. slutet av Karl XV:s regering,
huvudpersonen icke blott i Tjust utan i hela Norra Kalmar län,
representanten för denna länsdels pretention att bilda ett från
Kalmartrakten skilt och kring Västervik koncentrerat eget
förvaltningsområde. I så måtto tog han väl närmast upp manteln efter excellensen
Nordenfalk på Blekhem. För övrigt även i andra avseenden.
Nordenfalk, som med sin betydelsefulla ämbetsgärning förenat skötseln
av omfattande jord- och bruksegendomar, lämnade efter sig ett
ganska tilltrasslat bo, vid vars utredning den kloke brukspatronen på
Ankarsrum blev anlitad. Han inköpte då från sterbhuset en rad av
betydande possessioner såsom Eds bruk, Vinäs och Nygård,
säkerligen fullt affärsmässigt och till ömsesidig båtnad, fastän elaka tungor
hade annat att mäla. Det blev ett helt litet furstendöme, värdigt
tidigare skedens stora brukshärskare, men tungt att förvalta i en tid
med ny teknik, nya arbetarförhållanden, stegrade fordringar och
fallande konjunkturer. Den ensamrådande brukspatronens dagar voro
i vikande och bruksdisponenten, aktieägarnas valda förtroendeman,
skulle komma i hans ställe. Redan med den mäktige Baltzar de Marés
söner var den stora släktbesittningen slut, nya händer och nya
pengar hade att taga vid.

Man skulle kunna säga, att greve Hugo Hamiltons livsbana
representerar fortsättningen av de öden, som här anknutits till namnen
Ankarcrona och de Maré. Hans farfar borde ha kallat sig greve till
Kinnekulle, ty han hade i sin hand så gott som hela den rad av
herresäten, som kanta och pryda denna underbara fläck av Sveriges
mark. Den tidens härlighet har också satt outplånliga märken hos
sonsonen: det soligt öppna för alla nya impulser lätt mottagliga
sinnet med dess underbara spänstighet genom livets vanskliga öden måste
ej bara varit ett arv från morfadern (Geijer) utan också en produkt
av den gudabenådade nejd, där hans barndom förflöt och där han
fick sina tidigaste intryck, intryck som tydligen ända till ålderns
dagar läto honom känna Kinnekulle som sitt rätta hemvist. Men det
grå livet lät honom icke länge njuta av morgonidyllen. Gamle
grevens stora besittning kunde ej hållas samman, de många sönerna —
var i sitt slag duktiga karlar för resten — gingo åt vitt skilda håll,
och i sinom tid fick unge Hugo börja kampen för tillvaron med i
stort sett inga andra resurser än namnet, som i den ställningen
nästan kunde blivit en börda, ett briljant huvud och dito humör samt
oförskräckt mod att slå sig fram. I våra dagar hade säkerligen
vägen blivit den privata, modernt organiserade affärsverksamhet, som
nu tagit platsen efter den stora jord- och bruksbesittningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 26 19:03:20 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1929/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free