Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny svensk-finländsk skönlitteratur. Av Göran v. Rettig - Bertel Gripenberg: Den stora tiden - Arvid Mörne: Morgonstjernan. Någon går förbi på vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på denna sidan Bottenhavet har emellertid i år en förändring skett,
som måhända för Finlands svenskar och det andliga utbytet över
havet blir av en viss betydelse. Tills vidare betyder det, att några
av de här nämnda böckerna redan äro kända från julmånadens svenska
boklådsfönster och recensionsspalter.
Ännu efter tio år kastar inbördeskriget sin skugga över finländsk
novellistik och lyrik. Den första hetsen har svalnat, perspektiven ha
djupnat och vidgats, men den stora skakning, vari händelserna satte
sinnena, släpper ej dem, som varit med. Sitt stora epos har kampen
väl ej fått och kommer kanske aldrig att få, ty den breda
skildringen ligger ej för den finländska dikten; men dess psykolog framför
andra var Runar Schildt och dess trubadur är Bertel Gripenberg.
Redan långt innan krigsvindarna börjat blåsa över Europa hade denne
senare besjungit le »Soir de bataille», »den solglittrande minut» då
segern är vunnen, offren såväl som fienden glömda, och blott
kampens rus finnes kvar. Denna glädje över själva striden är
betecknande för Gripenberg och har kommit hans stridstrumpet att ljuda
med en återklang av det berömda hornet från Ronceval, och av
kraften och ivern, med vilken den blåstes, stundom icke utan övertoner. Man
tror författaren, när han i fjolårets diktbok Den stora tiden i en
inledningsdikt säger, att ett inre tvång har fört honom åter till
motivkretsen och att hans sångmö heter Krigsmannaplikten. I dagens
och nattens drömmar låter hon honom se åter den gyllene tiden,
de dödas armé tågar föbi, blodbestänkt och ärofull; de stora fallna
kräva sin sång. Det futtiga i striden är glömt, blott äran lever, och
i idealiserandet av denna gloire är Gripenberg, liksom i så mycket
annat, typiskt gallisk. Genom skildringar i arkaiserande, knaggliga
balladrytmer — f. ö. mycket skickligt gjorda — vill skalden ytterligare
fastslå det verkliga avståndet mellan denna dådets tid och vår egen,
bemängd med »omanlig klensmideskonst och själars kval». Det är
hänförd och klangfull dikt, aldrig tvekande eller väjande för stora ord
och gester. Men antar man det ha varit skaldens avsikt att skriva
en frihetskampens Fänrik Stål, vartill motiv och utförande kunnat
föranleda, framträda bristerna. Dessa dikter ha trots allt något
efemärt och tillfälligt över sig, och de sakna den helgjutenhet som
tillåter att spå lång livslängd.
Arvid Mörnes utveckling har karakteriserats av svikna ideella
förhoppningar men också av obrottslig ärlighet. Hans två böcker för
julen, dikthäftet Morgonstjärnan och novellsamlingen Någon går
förbi på vägen, tillåta ingen bestämning av hans nuvarande
ståndpunkt; politiskt är han sannolikt odeciderad, religiöst är han
mystiskt betonad, men trevande och tung av grubbel. En resa till
Jerusalem har satt spår i bägge böckerna:
Den som mot Jordan vandrar, sig beger
på vansklig vallfart, sökande sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
