Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 20 juni 1929 - Jordrättsliga principfrågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp i kampen mot de regalrättsligt motiverade statsingripandena i det
ekonomiska livet, rensades den främmande surdegen bort på
förvånande kort tid och förvånande grundligt. I den jordpolitiska
diskussionen har det blott alltför litet beaktats, att de regalistiska rättssatser,
man med juridiska eller kvasijuridiska deduktioner och rättshistoriska
konstruktioner sökt ge nytt liv, i själva verket mycket systematiskt
avskaffats genom lagstiftning eller underkänts genom lagskipning.
Jordägarens rätt är fast grundad före och efter framträdandet av statens
anspråk. Regalrätten är en visserligen århundraden lång episod i vår
rättsutveckling.
Som ett historiskt faktum kvarstår emellertid, att två stridiga rättstankar
gjort sig gällande inom vårt rättssystem och att båda bidragit till
utformandet av de faktiska jordbesittningsförhållanden, som vi i dag ha att
räkna med. Det är därför ej underligt, om man åter och åter
kommit till diametralt motsatta resultat, allteftersom man ensidigt
argumenterat utifrån den ena eller den andra gruppen av rättssatser. Icke
minst har detta skett i den sekellånga tvisten om den uteblivna
avvittringen i norra Värmland.
Läget är i korthet följande. Söderut blev den fullständiga
markdelningens princip rådande. Byar och gårdar fingo där tidigt fasta
rågångar. Även allmänningarna blevo till följd härav självbestående
fastigheter, åtminstone i princip med avgränsade ägoområden. Norrut
fortlevde däremot det primitiva sambruket. Skogen blev därför också
oskiftad. Detta innebar för visso ej, att icke bygdelagen också här
sökte lägga marken under sig. Men då skogsvidderna voro oformligt
stora i förhållande till jordbruksfastigheternas verkliga behov, var det
endast naturligt, att kronan anmälde sig som mellankommande part.
Om någonsin måste de regalrättsliga anspråken här synas ha ett starkt
inre berättigande, vare sig det gällde att öppna ödemarker för
nybyggare eller bevara skogsrikedomarna för framtida industriell
exploatering. Så kom skogsmarken tidigt att betraktas som samfälld för
kronan och jordbruksfastigheterna. Och när samfälligheten sedan
skulle lösas genom »avvittring» eller den gemensamma markens
fördelning, måste kronan komma att bli ensam ägare till allt det, som
ej tilldelades jordbruksfastigheterna.
Norra Värmland hör genom hela sin naturbeskaffenhet till de
nordliga skogsviddernas typ, genom sina förbindelser till det södra
kulturområdet. Det är därför endast naturligt, att den fullständiga
markdelningens och samfällighetens principer här ha kommit att tävla med
varandra. Redan i urminnes tid delade bönderna sinsemellan all skog.
Därigenom skapades å ena sidan ett rättsligt faktum, som man ej
kunnat komma förbi, å andra sidan verkliga anomalier i fråga om
gårdarnas skogsbesittningar, kulminerande med det nordligaste
hemmanet, Höljes, vilket ensamt försvarade en ägorymd av 64 344 hektar.
Mot bakgrunden av dylika orimligheter är det alls ej överraskande, att
tanken på en avvittring gång på gång skulle vakna till liv. Här om
någonstädes borde väl finnas överloppsmark, som borde höra det
allmänna till. Gång på gång har också ett avvittringsförfarande inletts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
