Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Gustaf III och franska revolutionen. Av Erland Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överraskande sätt». »Till bot för dess olyckor», forsätter han,
»bringar man det i notabelfeber, och man kommer att göra
fransmännen galna genom att giva dem generalständer. Tredje ståndet
och adeln äro i delo i Bretagne, och det lär vara ännu värre i
Guienne. Det är sannerligen omvälvande händelser, och när vi
återse varandra en dag, kommer Ni inte att känna igen något
mera i Europa än min vänskap». Under intrycket av de
underrättelser, som månaderna efter nationalförsamlingens
sammanträde nå honom i Finland under 1789 års fälttåg, stegras hans
oro och farhågor. Han talar i ett brev från Liikala den 15 juli
om »det oerhörda kaos, vari Frankrike håller på att ramla ned»,
och han klandrar bittert Neckers liberaliserande politik liksom
Ludvig XVI:s svaghet och obeslutsamma vacklan mellan olika
rådgivare. Bastiljens fall och de första revolutionära våldsdåden
fylla honom med fasa: »Stackars, stackars Frankrike», skriver
han den 8 augusti till Armfelt från Kymmenegård, »vilket elände!
Jag är bragt till förtvivlan över dess öde». I ett följande brev
skildrar han en sömnlös natt, oroad av hemska fantasibilder från
excesserna i Paris, och utbryter drastiskt om dess nu revolutionära
befolkning, som han tidigare lärt känna från ljusare sidor: »Vilka
ohyggliga människor! Det är Europas orangutanger. Hur är
det möjligt att med så mycket behag och älskvärdhet förena en
så utstuderad vildhet?»
Memoarlitteraturen talar samma språk. Ehrenström berättar,
hur konungens sinne efter det olyckliga sjöslaget vid Svensksund
i slutet av augusti 1789 syntes lika mycket, om ej mera, upptaget
av nyheterna från Frankrike som av tanken på den förlorade
bataljen och hur han kvällen efter nederlaget talar mest om de
förra, åhörd av sin omgivning med liknöjdhet och tystnad. Från
de följande åren skildrar Schröderheim samma allt uppslukande
intresse för underrättelserna om revolutionens fortgång: »Den
oupphörliga inquiétude och den utmärkta iver, varmed konung
Gustaf III deltog uti fransyska oroligheterna, kunde ej annat än
förundra och nästan förarga. Vid bordet, i umgänget var sällan tal
om annat. All annan lektyr cederade åt Moniteuren, åt Journal de
Paris och avisorna. Kvinnfolken måste resonera därom, och uti
konseljerna avbröt detta ämne överläggningarna».
Historieforskningen har ej haft svårt att påvisa både enskilt
psykologiska och mera allmänt politiska orsaker till denna starka
inriktning av den svenske konungens intresse på de franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
