Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Svenska gestalter. Av Oscar Wieselgren - Fredrik Böök: Fem porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det sluttande planet. Grevesmöhlen kallar honom 1814 i brev
till J. Chr. H. Ulrich, Karl Johans handsekreterare, »den försupna
Valerius», och den allvarlige Mathias Rosenblad berättas ha velat
förvisa honom från huvudstaden, då han ingenting annat dög till än att
själv supa och förleda ungdomen att följa hans dåliga exempel. Att
han lyckades hålla sig kvar på sin plats torde allenast få tillskrivas
den protektion han åtnjöt av statssekreteraren Adolf Göran Mörner.
När Tegnér 1826 skriver att åtminstone hans sångmö är avsigkommen
har detta en högst reell syftning. I själva verket torde senare delen
av hans levnad ha tett sig i alla avseenden högst bedrövlig. Detta
kommer hans akademiskt hallstämplade poesi att framstå i än mera
tragikomisk dager, ty mellan dess höga principer och författarens egna
förhållanden är det icke möjligt att slå någon brygga. Valerius’
diktning vinner icke på detta, men onekligen bidrar det i sin mån att
göra honom till en karakteristisk tidstyp.
Studien över Vitalis är präglad av en beundran för föremålet,
som man kan förstå hos en motståndare till romantiken som Böök
men som kanske ändå måste sägas vara en smula överdriven. Vitalis’
dikter äro ju med ett par undantag föga läsbara, och om han till
karaktären också var utmärkt av både självständighet och kraft så
motvägdes dock dessa goda egenskaper av en obehaglig misstänksamhet och
en grälaktighet, som gränsar till det patologiska, Vitalis’ komprometterar
sig genom sina sympatier: han, som i regel icke hade annat än
nedsättande och försmädliga stickord till övers för sina diktarkamrater,
bröt ut i entusiasm för den tarvlige, smaklöse skandalskribenten
Palmæer och hälsade honom formligen som en Messias inom den svenska
litteraturen. Det finns verkligen ett visst drag gemensamt för dem
båda: Palmærs satirer äro nämligen lika litet kvicka som Vitalis’
komiska fantasier äro komiska. Men vad som förenat dem har utan
tvivel varit deras förkärlek för sur och gnatig kritik. Det ligger en
slags heroism i Bööks försök att göra Vitalis till en stor personlighet
och en betydande diktare. Om han icke lyckas så är det verkligen icke
hans utan Vitalis’ fel.
I fråga om Sophie Zelow-von Knorring har Böök haft
fru Barbro Nelsons förträffliga monografi till utgångspunkt, och det
har sålunda varit honom en relativt lätt uppgift att få det rätta greppet
på författarinnan till Kusinerna och den miljö, varifrån hon utgått.
Här har också hans litterära porträttkonst triumferat. Elegantare och
säkrare i linjerna kunde friherrinnan von Knorrings bild säkerligen
aldrig ha tecknats. Märkligt är särskilt med vilken intuitiv blick han slagit
ned på ett drag i hennes karaktär, som tidigare alltid missuppfattats,
nämligen hennes påfallande förkärlek för aristokratien. Böök påpekar att
denna utan tvivel ytterst beror på att hon för egen del härvidlag icke
kände sig fullt säker i sadeln. »Gravitationskraften gör sig starkast gällande
i periferien; den bördsstolthet, som icke är riktigt mättad, får en mera
påfallande virulens.» En närmare granskning av Sophie Zelows
släktförhållanden bestyrker på ett frappant sätt denna iakttagelse.
Någon polsk adlig släkt med namnet Zelow synes nämligen över huvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
