Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Pan-Amerika och Pan-Europa. Av R. Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nationernas Förbunds syften och paralysera dess verksamhet,
men man skall likvisst icke undgå att finna, att de
Panamerikanska idéerna, så obestämda och skiftande de än må vara, i
mycket hög grad behärskas av Förenta Staternas inflytande, och
att detta knappast är ägnat att närma övriga amerikanska stater
till Nationernas Förbund, snarare tvärtom. Det finnes väl i det
s. k. latinska Amerika på vissa håll en tendens att identifiera
den Panamerikanska rörelsen med Förenta Staternas hegemoni
och man har ju stundom sett vissa små stater hos Nationernas
Förbund söka ett slags skydd mot Förenta Staterna. Dessa stater
torde väl dock i allmänhet ha funnit att Nationernas Förbund
knappast förmår något mot Förenta Staternas attraherande kraft
på det politiska och ekonomiska området. Ökad prestige har
medlemskapet i Förbundet kunnat skänka dem, men knappast
några trygghetsgarantier.
Ett visst désintéressement, måhända förknippat med ett tyst
förbehåll om fritt utträde ur Förbundet, så snart de egna
intressena synas kräva det, samt ganska ringa benägenhet till mera
effektivt politiskt samarbete präglar väl i stort sett de
syd-amerikanska staternas förhållande till Nationernas Förbund, och detta
är i och för sig knappast ägnat att väcka förvåning, då man
betänker att de amerikanska stater, som velat trygga sig till N. F:s
intervention, säkerligen känt sig besvikna. N. F. har i själva
verket konsekvent avhållit sig från inblandning i de amerikanska
affärerna och överlämnat åt sina amerikanska medlemmar att,
så gott sig göra låter, reda sig med Monroedoktrinen, erkänd i
art. 21 i Förbundets akt. I sina extrema konsekvenser innebär
denna politik en ren orimlighet; det har väl aldrig varit
meningen att en stor del av paktens viktigaste stadgande skulle
sakna tillämpning på de medlemmar som bekänna sig till
Monroedoktrinen. Huru man teoretiskt velat lösa uppgiften att bringa
de båda akterna i något slags harmoni med varandra, framgår
— eller rättare sagt framgår icke — av det mera innehållslösa
än orakelmässiga svar som rådet år 1928 avgav på en förfrågan
av Costa Rica rörande den riktiga tolkningen av Monroedoktrinen
och art. 21 i Förbundsakten.
Vad åter beträffar de stora asiatiska staternas, resp. de
icke-statliga komplexernas inställning till Nationernas Förbund, kan
man väl knappast beteckna dem såsom synnerligen hängivna
anhängare av detsamma, detta oaktat man än så länge knappast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
