Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Litteratur - Svensk skönlitteratur i Finland 1930. Av Göran von Rettig - Elmer Diktonius: Stark men mörk - Kerstin Söderholm: Det var icke verklighet - Erik Therman: Dagrar - Emil Zilliacus: Italienare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 LITTERATUR
tog till det heliga landet. Detta är det nya; eljest känna vi igen Arvid
Mörnes knappa, förnäma lyriska miniatyrkonst, för vilken vi måste
belägga en framträdande plats i vår samtida lyriks historia.
Elmer Diktonius ger i diktsamlingen Stark men mörk ett
diktar-program:
Det livsviktiga
blev mitt mål,
och blott för en enda gud
böjde jag ännu knä:
det väsentliga.
Det är ett aktningsvärt diktarideal, icke minst för en modernist, och vad
mera är, författaren förverkligar det på ett aktningsvärt sätt. Historien
om »Röd-Eemeli», »en ballad från anno 18» som skildrar ett ruskigt
livsöde från vaggan till arkebuseringen i några få sträva, knotiga strofer utan
ett överflödigt ord, är ett exempel på mästerlig expressionistisk
berättarkonst. Helt fri från sin riktnings osmakliga överdrifter går heller inte
Diktonius, men hans vers och personlighet ha en viss pregnans, som gör
dem intressanta.
På gränsen mellan lyrik och prosa stå Kerstin SöderHiolms Det var
icke verklighet och Erik Thermans Dagrar. Den förra, bekant
genom några modernistiska diktsamlingar som varken övertygade orn
temperament eller originalitet, visar här ett fint sinne för stämningslivets
spröda nyanser och särskilt för naturens stämningsvärden; icke utan skäl
har hon till sin notis i den finländska »Vem och vad» som »särintresse»
uppgivit »växter och liv ute i naturen». Men — det blir nu en gång eii
smula för mycket av det goda med en hel bok fylld av idel stämningslägen
och drömtillstånd, och man längtar till slut intensivt efter att det varit
litet mera verklighet. — Thermans bok, så fylld av heterogena ting,
intresserar mera, icke minst då man håller i tankarna att den är ett alster av en
teoretiskt övertygad modernist; så ren 90-talsestetik har nämligen knappast
biktats sedan Heidenstam och Levertin gåvo stridsappellen. Man hade icke
behövt finna Levertin-citat i boken för att framför allt tänka på denne
skald; man tror sig ibland ha att göra med en pastisch. På författarens
eget konto måste dock den dunkelhet skrivas, som gjorde även hans förra
alster så svårtillgängligt. Men där gömmas i Thermans bok element av
kultur och skönhetslängtan, som borde bära grodd till fullödigare ting.
Emil Zilliacus- Italienare behöver inte rekommenderas dem, som
känna hans föregående resebilder från Grekland och Italien, och hör kanske i
strängaste mening ej till skönlitteraturen. Men var och en av dessa croquiser
har dock den smula handling och den tillspetsning, man fordrar av
novellen, och framför allt har det anspråkslösa knippet av porträtt av
italienska folktyper av i dag, ägnade att belysa olika sidor av romanskt kynne
när det är som soligast och bäst, i sin sobra, klassiskt enkla språkdräkt
blivit en verkligt uppfriskande och rolig bok, som i värde står högt över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
