Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Dagens frågor - Vaktombytet i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FEÅGOR 211
renheterna från Preussen, där svårigheterna att få en sådan regering
hittills visat sig oöverstigliga, talade icke för en sådan möjlighet. För den
omvalde presidenten var situationen onekligen kinkig. Han kunde icke
blunda för tendensen i partiernas inbördes förskjutning. Det blev allt
svårare att upprätthålla den skärpa, som alltjämt karakteriserade ministären
Briinings uppträdande gent emot nationalsocialisterna, närmast synlig i
förbudet mot de nationalsocialistiska stormavdelningarna. Högervinden vid
valen försvårade i hög grad den gamla kursens upprätthållande. Men å
andra sidan var det motbjudande att omedelbart falla till föga för de
pockande kraven från det parti, som så nyligen arbetat för hans främste
medtävlare om presidentvärdigheten. Av de knapphändiga underrättelser, som
hittills föreligga, är det ytterst svårt att få någon klar föreställning om
vad som orsakat Hindenburgs till synes djärva och ur vissa synpunkter
förbluffande beslut att skilja sig från Briining. Det är sannolikt, att
rikspresidentens nyligen avlagda besök i Ostpreussen varit av stor betydelse för
vad som skett. Det var nämligen omedelbart efter hemkomsten från detta
besök, som brytningen ägde rum. I Ostpreussen hade Hindenburg
synbarligen kommit i närmare kontakt med den nationalistiska oppositionen —
dock icke så mycket den nazistiska som den tysknationella. Särskilt hade
tvivel väckts hos honom beträffande klokheten i vissa av Bruning planerade
åtgärder till det ostpreussiska jordbrukets ekonomiska sanering, åtgärder,
som kraftigt motarbetades av »Reichslandbund». Det förefaller, som om
Hindenburg bibragts den uppfattningen, att Bruning liksom hans kollega,
riksarbetsministern Stegerwald på denna punkt företrädde en radikalism,
som vore skadlig och under nuvarande förhållanden också onödig. Men om
detta var den slutligen avgörande punkten, så var det icke den enda. Det
är bekant, hurusom en längre tid starka krafter varit i rörelse för att ur
kabinettet avlägsna general Gröner, som en längre tid beklätt posten som
riksvärnsminister men i början av maj förflyttades till ledningen av
inrikesministeriet. Största anmärkningen mot honom var väl den, att han under
den senaste tidens nationalsocialistiska frammarsch vågat förbjuda de
nazistiska stormavdelningarna, sedan han ej långt dessförinnan tillåtit nazister
att inträda i riksvärnet. Rikskanslern Briinings stöd åt Gröner har man
tidigare icke kunnat misstaga sig på. Innan frågan om hans eget
kvarstan-nande hunnit sammankopplas med fallet Gröner, kom emellertid den direkta
meningsskiljaktigheten med Hindenburg emellan och medförde hela
kabinettets fall.
I det spel bakom kulisserna, som så plötsligt resulterat i regeringsskiftet,
synes den främsta insatsen ha gjorts av de tysknationella och dem
närstående. Kanske kan man våga den gissningen, att de efter den för dem
ganska ogynnsamma utgången av vårens olika val nu sökt ett tillfälle att
ånyo komma till inflytande genom ett slags »vågmästeri» mellan
nationalsocialisterna å ena sidan och de hittillsvarande regeringspartierna å den
andra. Missnöjet med Bruning har härvidlag varit den ena drivkraften,
rädslan för en nazistisk diktatur den andra. En plan har tidigare skymtat
att söka förmå Hindenburg att bilda ett slags diktaturkabinett, i vilket både
nazisterna och Hugenberggruppen skulle vara representerade. Sällskapet
har icke tilltalat de förra, som efter sina senaste framgångar tro sig snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
