Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Dagens frågor - Vid riksdagens slut - Vaktombytet i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 DAGENS FRÅGOR
ställda budgeten oviss på flera punkter. M;ed undran och oro emotser man
under dessa förhållanden förberedelserna för nästa års budget.
Den relativa sorglöshet, varmed 1932 års riksdag synes ha behandlat
budgetfrågorna, och den ringa återhållsamhet, som visats när det gällt
utgiftssidan, bådar icke gott. Starkare än någonsin framträder under dessa
förhållanden kravet på en fast regeringsledning, som med auktoritet och
kraft kan fullfölja ett strängt besparingsprogram och betvinga de alltid
vakna tendenserna från riksdagens sida att bryta budgetens ram och söka
bereda plats för allehanda specialönskemål. Ministären Ekmans svaga
parlamentariska ställning utgör, som erfarenheten visat, intet hinder för
beslutsamma och ofta framgångsrika initiativ. Men att tvinga en av valfeber
angripen riksdag till sparsamhet har överstigit dess krafter. Vissa
personliga motsättningar inom ministären ha väl också bidragit till att försvaga
dess handlingskraft, och då därtill kommer en öppet ådagalagd önskan hos
det frisinnade partiet att bli befriat från regeringsansvarets börda är det
icke så underligt att hotet om ministerkris skymtat flera gånger under
riksdagens sista veckor. Nu avvaktar väl hr Ekman valens utgång innan han
bestämmer den fortsatta kursen.
Vaktombytet
i Berlin.
Ministären Briinings fall har icke kommit som en
fullständig överraskning för den politiskt intresserade
allmänheten, men händelsen har det oaktat på det hela taget verkat förbryllande.
Det är välbekant, hurusom rikspresidenten Hindenburg med påfallande
öppenhjärtighet under de senaste årens inrikespolitiska förvirring ställt sin
personliga auktoritet som ett mäktigt stöd åt ministären Briining, gång på
gång ingripit för att möjliggöra dess fortsatta funktion, när de
parlamentariska förhållandena hotat medföra dess störtande, och när intet annat
hjälpte, tillåtit den att med hjälp av riksförfattningens paragrafer om
undantagstillstånd regera oberoende av de folkvalda representanternas
uttalade godkännande. Senast vid presidentvalet för ett par månader sedan
underströks kraftigt samarbetet mellan Hindenburg och hans ministär, när
Briining med övertygelse kämpade för omval av den dittillsvarande
presidenten såsom den främsta garanten för en lugn och sansad tysk
framstegspolitik, medan ytterlighetspartiernas och i främsta rummet den
nationalsocialistiska högerradikalismens motstånd icke så mycket riktades mot
Hindenburgs person som emot det av Briining företrädda förhatliga »systemet».
Hindenburgs seger vid presidentvalet var emellertid det oaktat icke
Briinings. Den impopularitet denne åtnjöt i vidsträckta kretsar kunde icke
förtagas av Hindenburgs popularitet. De nya manifestationer av
folkopinionen, som kort efter presidentvalet ägde rum vid lantdagsval såväl i
Preussen som i andra delstater, visade en överväldigande frammarsch för
Briinings skarpaste vedersakare på högerkanten, nationalsocialisterna, vilkas
mandatökning i de olika lantdagarna därför kunde ge fog för den allt
starkare framförda satsen, att riksdagen nu mindre än någonsin gav ett riktigt
uttryck för folkviljan och därför borde nyrekryteras genom nya val.
Huruvida därefter en parlamentariskt mera livsduglig riksregering än
Briinings skulle kunna komma till stånd, var emellertid tvivelaktigt. Erfa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
