- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugutredje årgången. 1936 /
128

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde förenas med kabinettets. Då Sir Samuel önskade försvara sitt
verk i underhuset, hotade flere av regeringens yngre krafter att
avgå. Under sådana omständigheter återstod för Hoare blott att
draga sig tillbaka. Hans plaidoyer i underhuset för sin politik blev
en personlig framgång för den fallne ministern, vars »come back» i
den konservativa ledningen torde vara en tidsfråga. Ett ömkligt
intryck gjorde däremot den nyss så uppburne premiärministerns
syndabekännelse och löfte om bot och bättring. Över huvud taget synes det
Hoare—Lavalska intermezzots allvarligaste följd vara en
utomordentligt stor prestige- och förtroendeförlust för den förut så väl
konsoliderade konservativa regimen i England. Om ej Baldwin inom
kort måste utbytas mot den ännu oförbrukade Neville Chamberlain,
torde vara en öppen fråga.

Till Hoares efterträdare utnämndes efter åtskillig tvekan Anthony
Eden, vars bana sålunda förde honom vid 38 års ålder till Foreign
Office, en karriär, vars like saknas sedan Rosebery’s dagar.
Personvalet innebar en om möjligt förstärkt bekräftelse av Baldwins
underhusbekännelse till folkförbundspolitiken och den kollektiva
säkerheten som allena saliggörande. Emellertid återstår att se, om Eden
helt kommer att infria Genèvekretsarnas förhoppningar. Som ensam
ledare av imperiets utrikespolitik kommer han att få taga många
hänsyn, som hittills varit honom främmande. Tysklands, och för
ögonblicket kanske än mer Japans, aggressiva politik gör det ytterst
svårt för England att skilja sin väg från Frankrikes och binda sina
stridskrafter för längre tid i Medelhavet. I Paris lyckades Laval rida
ut stormen och har alltså kvar sina möjligheter att intrigera till
Mussolinis förmån. Hur litet avseende franska konservativa kretsar
i den föreliggande frågan fästa vid folkförbundspaktens bokstav,
framgår med önskvärd tydlighet till exempel av René Pinons klagan
i sista häftet av Revue des Deux Mondes över Laval—Hoareplanens
förolyckande. Den engelska högerpressens absoluta tystnad — alla
de i Sverige citerade Londonuttalandena äro hämtade ur
vänsterfärgade organ — rörande bombardemanget på den svenska
ambulansen visar en stor obenägenhet på regeringshåll att bereda
opinionen på kraftåtgärder mot Italien. Och de sista dagarnas tecken tyda
på att kabinettet är föga hågat att nu genomdriva en oljespärr, allra
helst som delade meningar synas råda om innebörden av presidenten
Roosevelts senaste neutralitetsprogram på denna punkt.
Sanktionspolitikens utveckling under den närmaste framtiden är sålunda höljd
i dunkel.

Den evangeliska kyrkan i Tyskland.



Två månader efter revolutionens genombrott, i
mars 1933, yttrade den tyske rikskanslern och
ledaren i sitt riksdagstal på tal om kyrkan att »kyrkans rättigheter
skulle förbliva oantastade» och att dess »ställning till staten icke
skulle förändras». Det lät förhoppningsfullt och tilltalande för den
evangeliska kyrkans ställning i det nya riket. Efter ytterligare två
månader, i maj 1933, befann sig kyrkan mitt i en mycket häftig kamp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:36:38 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1936/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free