Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Flottkonferensens sprängning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
vågade söka hejda dess expansion. Man kunde sålunda skrida till att
göra slut på Washingtontraktatens styrkebestämmelser, vilka av den
nya världsmaktens opinion betraktades som en olidlig förödmjukelse.
Traktaten uppsades i laga ordning.
Enligt Washingtonöverenskommelsen sammanträdde så mot 1935 års
slut en konferens i London för att söka sätta en ny traktat i den
uppsagdas ställe. Japanerna gingo här fram på en logisk och klar linje.
De krävde en gemensam övre styrkegräns för samtliga stora
sjömakter och voro i så fall villiga att sätta den hur lågt som helst. Denna
abstrakta rättvisa skidle givit dem en absolut hegemoni i större delen
av Stilla Havet. England skulle, som redan antytts, aldrig kunna
samla hela sin flottstyrka på en punkt, och Förenta Staterna kunde
knappast helt blotta Atlanten. I varje fall skulle Japans sannolika
kvalitativa överlägsenhet över sin amerikanska rival fällt utslaget i
en kamp med lika styrkor. Det var därför tämligen klart, att förslaget
skulle förkastas av de andra makterna. När i januari detta skedde
efter invecklade förhandlingar och ivriga engelska medlingsförsök,
lämnade Japan konferensen, där det numera blott företrädes av
observatörer.
Emellertid torde Japans utträde knappast äga alltför stor praktisk
betydelse. Under förhandlingarna klargjordes från dess sida, att man
av hänsyn till sin prestige i Asien önskade få sin fulla likställighet
med de båda andra världsmakterna erkänd. Däremot ämnade man
icke utnyttja rätten att bygga upp till den gemensamma gränsen.
Orsaken till denna måttfullhet är lätt att finna. Japans hårt ansträngda
statsfinanser, där redan halva budgeten tages i anspråk för militära
ändamål, tillåta ej några stora utvidgningar av det numera
fruktansvärt dyrbara krigsfartygsbeståndet. Ett slagskepp på 35,000 ton
beräknas numera kosta inemot 150 miljoner kronor. Under sådana
förhållanden torde Tokios frigörelse från alla begränsningstal bliva rent
teoretisk, då den japanska riksledningen väl vet, att England och
U. S. A. i nödfall förmå att vid en eventuell kapprustning hävda en
betryggande överlägsenhet.
Emellertid dryftar konferensen en annan fråga av större praktisk
räckvidd. I Washington hade maximitonnaget för slagfartyg och
kryssare fastställts till 35,000 respektive 10,000 ton. Fördragets totala
utslocknande skulle lämna fältet fritt, och slagskepp på 60,000 ton hava
redan nämnts som en möjlighet. En dylik utveckling är emellertid
för de flesta makterna allt annat än önskvärd, då
byggnadskostnaderna skulle stiga till nära nog astronomiska tal. Redan
Washingtonavtalet hade i engelska flottkretsar setts med oblida ögon.
Imperiets geografiska struktur och Englands andel av handeln på
världshaven göra särskilt inom kryssarkategorin ett stort antal enheter
nödvändiga (man räknar med minst 70 kryssare). Men då de stora
»Washingtonkryssarna» på 10,000 ton med stark bestyckning blivit
norm, har det tillåtna tonnaget — och i händelse av maximeringens
bortfallande de ekonomiska resurserna — blott räckt till ett avsevärt
mindre antal. I London har man därför önskat en beskärning av så-
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
