Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 augusti 1936 - Brottslingarnas ansvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
stänimelse med en allmän uppfattning- om vad som bör följa på ett
brott av största tragik.
Framför allt har allmänheten svårt att alltid dela psykiatrikernas
åsikter i den viktigaste frågan, om den brottsliges ansvar för sina
gärningar. När den ene förbrytaren efter den andre antingen utges
som icke ansvarig för brottet eller som förminskat tillräknelig och
detta inträffar med personer, som före brottets upptäckande
betraktats som vanliga människor eller rent av — på grund av mångfalden
förtroendeuppdrag — som framstående medborgare, då må man ej
förtänka lekmannen, om han ställer sig undrande och spörjande.
Denna undran är helt visst icke dikterad av några grymma
vedergällningsmotiv, ty i vårt land ropar ingen på bödeln eller på
summariska koncentrationsläger, utan den dikteras främst av farhågan
för att ett alltför generöst förfarande vid bedömande av
tillräkneligheten måste till slut uppluckra alla vedertagna begrepp om den
enskildes ansvar för följderna av brott mot lagarna och
samhällsordningen.
Lekmannen hävdar självfallet ej, att fängelsepsykiatrikerna enligt
sina uppfattningar om brott och straff handla på ett mindre
ansvars-kännande sätt. Något sådant vore otänkbart att förutsätta. Han kan
blott konstatera, att psykiatrin ibland kommit i konflikt med
allmänhetens åskådningssätt. Han finner ett visst stöd härför redan däri,
att meningarna kunna högst väsentligt skifta mellan psykiatrikerna
själva om en undersökt persons sinnesbeskaffenhet, ty detta måste
styrka honom i den uppfattningen att sinnessjukläkarnas normer
äro relativa och därför icke ojäviga. Det är sålunda tydligt, att
bedömningsgrunderna ej äro identiska vid Långholmens
sinnessjukavdelning och låt oss säga i Malmö. På det förra stället måste
uppenbarligen de mest liberala principer förhärska, såsom framgår av
följande statistik över undersökta personer under år 1934 och 1935,
varvid det sammanlagda antalet bägge gånger råkat vara 100. År 1934
blevo i läkarutlåtandena 68 (54 män och 14 kvinnor) helt
straffriför-klarade, 31 (samtliga män) förklarade för förminskat tillräkneliga
och 1 förklarad helt ansvarig. År 1935 blevo 63 (51 +12) förklarade
straffria, 35 (31 + 4) förklarade mindre tillräkneliga oeh 2
tillräkneliga. Följaktligen har på Långholmens sinnessjukavdelning under
två år icke mer än summa tre av tvåhundra remitterade
häktade förklarats tillräkneliga. Siffran är verkligen icke hög.
Visserligen torde de flesta fallen redan enligt lekmannauppfattning varit
misstänkta, eftersom domstolarna medgivit undersökning av
sinnesbeskaffenheten, men ofta måste man väl räkna med att domstolarna
utan att hysa någon övertygelse om bristande tillräknelighet dock
»för säkerhets skull» i den anklagades och humanitetens intresse
velat bringa fallet inför sinnessjukläkarna. Att lagarna kommit att
tolkas i mycket liberal anda synes också framgå av det anförande,
som dåvarande justitieminister Thyrén höll 1927 vid
riksdagsbehandlingen av lagen om förminskat tillräkneliga. Hr Thyrén yttrade då
i första kammaren, att maximum av samtidiga internater enligt
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
